Jag har aldrig haft gardiner. Jag har älskat fönstren som de är. Och vad de ger. Utsikter. Jag har förundrats över att glaset kunnat rinna. Att fönsterglasen kunde förändrades. Det krävdes tid för det. De gamla fönstren i lägenheten hade detta glas. Sen beslöt man att byta ut de gamla fönstren mot nya. Stumma blev glasen. Ljuset syntes solkat, ett något nedsvärtat ljus. De gamla fönstrens ljus var ett annat.
Ljuset har jag alltid välkomnat. Det ljus som väckt upp köket. Det ljus som försvunnit i skymning och gemensamt mörker. De skuggor som berättar om den tid som varit dag. Från tidig morgon till sena natten. Så köper jag gardiner. För att hålla svalkan inomhus. Jag släpper inte längre in ljuset. Jag hindrar det från att berätta.
Jag minns resorna som liten. Till de varmare länderna. Spanien och solkusten. Där fönsterluckor dolde fönstren. Där tunga gardiner gjorde att man inte kunde se in hos människor. Allt för värmen. Vi reste ofta bort under sommarmånaderna. Min mamma tog oss ut i världen med tåg, med billiga flyg och någon gång var vi en reklamfamilj för det nya sättet att resa. Då gick resan till Sitges och jag var fyra år. En fotograf följde med och dokumenterade och snart syntes vi i tidningarna. Jag minns från våra resor att vi ofta fick passera gardiner, plastdraperier eller tjocka filtliknande hängen för att kunna handla. Men väl därinne var det efterlängtat svalt.
På gatan där jag bor står damen på balkongen och förtvivlar över värmen i lägenheten. Med kroppen lutat mot balkongräcket ropar hon att det är för varmt. Hon har sina fönster öppna. Balkongdörren på vid gavel. Så skriver de inte i tidningen när de tipsar.
Öppna inte fönstren, skriver de. Jag som bjudit in fågelkvittret och vinden genom att öppna upp en glipa. De ljudisolerade fönstren, de nya, skapar en tystnad som jag inte känner mig hemma i.
Dra ner persiennerna, skriver de. Dra för gardinerna, skriver de. Jag har kommit dit. Persiennerna neddragna. Gardiner uppsatta och fördragna. Det är första gången sedan jag bott på egen hand.
Den globala uppvärmningen tänker jag då jag drar för gardinerna. Sen inser jag också att det är trendigt med gardiner. Jag är fast på många sätt.
Vid tangentbordet,
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
