Så här skulle jag ”tänka högt”: Här är en krok där man kunde koppla sin hund. Hundar kunde sitta kopplade utanför en mataffär, en klockaffär eller en polisstation.
Idag är många rädda för att lämna sina hundar och jag undrar varför? Kan det vara så att man är rädd för att förlora sin hund för att någon kan ta den? Jag funderar över att man skriver ”vov” och inte ”vovve”? Vem vänder sig texten till? Varför skriver man vov? Vad kunde man ha skrivit? Hur skulle man kunna lösa problemet med att behöva lämna hunden utanför affären? Fundera hur ni skulle göra och ge tre förslag på lösningar.
Genom undervisningen visar vi vad läsförståelsen kan göra med texterna och vad det kan betyda för läsaren. Det är främst frågorna vi behöver lära oss att ställa samt den nyfikenhet som eleverna behöver möta då de tänker och funderar tillsammans med lärare och klasskamrater. Genom att själva tänka högt när vi undervisar. Gärna med att ställa oss själva frågor. Det är i undervisningen vi kan visa hur vi kan tackla en text, hur vi förstår den och hur texten byggs upp. Det ska vara ett gemensamt innehåll där läraren kan låna ut sin nyfikenhet på texten, sin koncentration på innehållet och ”tänka högt” kring de frågor som väcks också hos läraren. Men allt det som sker i skolan måste inte handla om att kontrollera förståelse. Vi måste också våga oss på det vi inte förstår.
Jag tänker på hur jag blev storläsare som barn. Självklart måste jag beakta att det inte fanns andra konkurrerande innehåll, varken teve eller konstant uppkoppling störde, men jag tror att min läsning var fredad från yttre ögon som ifrågasatte min förmåga och min bok. Men jag tror det handlade om att man tog med mig till böckerna, jag blev ett biblioteksbarn, man talade inte om lätt och svårt men avgränsade avdelningarna mellan barn och vuxen.
Jag hamnade på vuxenavdelningen eftersom jag ville till böckerna där. Det var ingen som ifrågasatte mig eller undrade om jag verkligen förstod då jag som nioåring hängde över läkarböcker, i synnerhet de som var ämnade för veterinärer, men som ännu inte var ämnade för mig. Om någon hade intresserat sig för varför jag ville läsa dem hade jag kunnat berätta om mitt intresse för hundar och jag hade kunnat visa sidorna där hundens skelettdelar benämndes men också att jag försökte läsa dem. Jag både ljudade och tragglade. Intresset underhöll mig.
Så varför skriver jag detta? Jo, vi måste freda barns självständiga läsning och inte ifrågasätta, bedöma eller värdera den. Barn läser om de kan. De läser för att något intresserar dem. De läser för att de förstår tillräckligt mycket.
Vi kunde vara mer nyfikna. Frågan är om vi inte borde vara det.
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
