I läsande dialog – ja, jag upptäckte att det var i den jag var – i dialogen. Så är min läsning. Långsam. Noggrann. Som om jag pratade med författaren under det att jag läser.
Nu läser jag Per Naroskin ”Nyttan av att tala högt med sig själv” (2002/2007). Jag är ju en sann praktiserande muntlighetsaktivist, och önskar att mina elever får uttrycka sig muntligt i så stor utsträckning som det bara är möjligt. Titeln tilltalar mig. Då läser jag detta och tänker genast pedagogik. Jag tänker elevens styrfart, lärarens styrfart och pedagogikens styrfart.
M E T A F O R E N S T Y R F A R T
Per Naroskin talar om metaforen styrfart. Jag finner metaforen tydlig i pedagogiska sammanhang, den att titta på elevens styrfart; vad driver eleven och med vilken drivfart drivs eleven. Nu vill jag absolut inte tala om eleven i tredje man, göra eleven till objekt, utan mer låta eleven ingå i denna diskussion.
Jag måste citera Per Naroskin:
”Man tänker sig en båt som åker nerför en flod. Om den inte har någon egen hastighet kommer skepparen inta att kunna ta ut en riktning – hon kan bara följa med strömmen och hoppas att den kommer att föra henne dit hon vill komma.
Men med bara EN knops högre hastighet än den omgivande strömmen, får hon styrfart. Då kan hon ta ut kurs, bestämma var hon vill gå i land och till och med röra sig mot strömmen.
/…/
Först och främst är det rörelsen i sig själv som är avgörande. Det räcker inte med att sätta upp mål. Det handlar lika mycket om att man vill röra sig i riktning mot dem.
/…/
Att vara utan en någorlunda tydlig framtid är som att lida skeppsbrott och inte veta åt vilket håll land ligger. Det enda man kan göra då är att trampa vatten.
/…/
Förr eller senare blir man tvungen att ta ut en riktning och börja simma, annars drunknar man.”
Detta kan vara något att undersöka:
Hur ser elevens styrfart ut?
Varför uppfattar vi att eleven inte har någon styrfart?
Om vi inte tror oss om elevens styrfart, hur identifierar vi att den inte finns?
Om den inte finns hur aktivera vi dess möjligheter att återkomma?
Varför upplever inte eleven sig ha någon styrfart?
När upplever eleven sig ha styrfart?
Vad är styrfartens möjligheter?
När vill vi inte att passagerarna ska äga styrfart?
Vad händer om styrfarten kopplas samman med styrkraft?
Sitter vi alla i samma båt?
Har några hoppat av båten?
Finns det förutsättningar för elevens styrfart?
Finns det hinder för elevens styrfart?
Måste man peka ut personen som saknar styrfarten?
Kan man fundera över miljön kring styrfarten?
Vad kan man göra med för hög styrfart?
För låg styrfart?
Sitter eleven i en annan båt och har funnit sin styrfart där?
Varför har eleven ingen styrfart?
Hur kan eleven få fatt i sin styrfart?
Vad ska kapten göra så att alla får uppleva styrfarten?
Vad är pedagogikens styrfart?
Hur ser lärarens styrfart ut?
Varför tala om styrfart?
Varför måste du fråga så här Anne-Marie?
Finns det vatten att styra i?
Är båten sjösatt?
Är vi i en leksaksbåt och övar?
Om vi tror att vi är i vattnet och i själva verket befinner oss på torra land?
Vilken båt sitter du i?
Vilken båt sitter jag i?
Vem styr?
Vad händer om alltsammans kantrar?
Kan alla på en båt äga styrfart?
Kan man låna någon annans styrfart?
Får man åka med ett stycke för att uppleva resans glädje?
Får eleverna uppleva styrfartens kraft och glädje?
Får eleverna pröva att sitta i båten?
Vet alla var livbåtarna finns?
Jag älskar frågorna! Min styrfart är frågorna! Och jag är mycket långsam i min riktning mot svaren. Att leva med påståenden utan frågorna är för mig att förlora sig till någon annans styrfart. Då undrar jag var livbåtarna finns!
Anne-Marie