Oj så jag har tänkt idag – nu längtar jag efter att sjunga högt!
Jag läser alltid böcker. Så fick jag en hund. Nytt blev promenaderna flera gånger om dagen. Nytt blev böckerna jag kom att lyssna på. Nytt för mig blev att lyssna. Ofta böcker jag inte skulle köpa (jag köper alltid böckerna jag läser) och därför inte läsa. Jag är en van läsare, förtrogen. Men ingen läser längre högt för mig. Nu får jag rösten. Stämbanden. Något mänskligt. Jag behöver det mänskliga. Det radiolyssnandet alltid betytt för mig. Mänskliga röster, dialekter, stämband och röster.
Jag är också en sådan läsare som går tillbaka till stycken jag behöver läsa om så när jag lyssnat köper jag boken. Det är inte riktigt samma sak att leta upp det jag vill behålla och jag läser lite här och där i boken. Sen slår det mig att vi inte talar om omläsningen. Den skulle vi tala mer om.
Jag lyssnar för att läsa. Jag läser för att lyssna. Jag upptäcker något annat när jag lyssnar om. Jag upptäcker det jag inte genast uppmärksammade då jag lyssnar om.
Artikeln i DN idag berör det besvärliga. Vi överger något för att ta oss an något annat. Läser vi inte så lyssnar vi. Lyssnar vi inte så läser vi. Det får kolossala konsekvenser för utgivningen och den fysiska boken. Och språket som ska fungera i en annan form som kan påverka skrivandets upptäckter och att spränga språkliga vägar som inte genast går att fatta, begripa och som gör läsaren till en språklig upptäckare och som kan få uppleva språkets pensel och rester.
Jag minns när böckerna skulle bort på skolan. Datarummet skulle skapas. Böckerna behövdes inte. Eleverna bar ut böcker ur biblioteket. Så dammigt, så dammigt med böcker. Så sa man. Satte in datorer. De blev så snabbt gamla, redan när de packades upp var de gamla. Utanför stod containern. Det blev mycket, mycket ödsligt i skolan.
Det är besvärligt med hopp men jag avslutar ändå med Hej HOPP!
Anne-Marie Körling
Som just nu lyssnar till Björn Granaths inläsning av Den oskyldige mannen av John Grisham. Jag ser också serien som beskriver vad som hände i Ada. Jag lyssnar. Jag ser.
Jag läser just nu barn- och ungdomsböcker samt boken om själva läsningen av Judith Langer.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
