Jag visste inget om strategier då jag var ett läsande barn. Jag visste inget om förförståelse. Jag visste inget om det som krävdes av mig för att förstå och kunna läsa. Det fanns ingen egentlig undervisning i läsande eller hur att förstå. Inte heller fanns det några samtal om det jag läst. Men det fanns ett sammanhang. Den bok jag läste hade min mamma läst, min morbror läst och flera andra i samhället hade läst boken. Det gav boken ett sammanhang. Jag visste något om det andra visste. Jag kunde delta i samtal som andra förde eller för den delen lyssna till det som sades, berättades eller frågades om.
Tiden var givetvis en annan. Inte mycket som äventyrade att jag läste. Tv-programmen slutade med en mörk ruta och ett folkhemsgodnatt. Inte heller ringde man som man gör idag. Telefonen fick man använda mycket sparsamt. Inte heller krävdes min närvaro i tiden och en genast kontakt. Det låter sömnigt. I ljuset av tiden som nu är så kan man nästan inte fatta hur man kunde sitta sysslolös på en stentrapp och vänta på att något skulle hända eller bara för att vara där på trappen. Självklart betydde läsandet allt. Oron föräldrarna hade var att man inte skulle läsa sååå mycket utan göra annat också.
Jag funderar över min läsförmåga då. Eller min förmåga att läsa trots att vägen in i boken måste ha varit skyhög. Jag tänker så när jag idag lyssnar till Mina drömmars stad av Per-Anders Fogelström. Staden-serien läste jag om och om igen. Fick inte nog. Vågar jag påstå att jag läste om den så många gånger att jag nästan kunde vissa kapitelinledningar utantill? Ja, det kunde jag. När jag lyssnar på hur staden beskrivs och hur abstrakt den tycks mig idag undrar jag över hur jag kom att fastna i boken? Kanske visste jag något om hur man måste läsa vidare för att förstå boken. Jag vet inte. Jag ser att språket som är rikt och nyanserat. Jag var tretton år. Inte blev jag rädd för bokens höga tröskel. Tvärtom. Jag läste till boken öppnade sin härlighet för mig.
Så här läser jag de första femtio sidorna i en bok?
Idag måste boken fånga läsaren direkt. Men inte för elvaåringen. Han berättar att han alltid avslutar sin läsning med att läsa om första kapitlet igen. Då förstår han det han inte förstod då han började läsa den. Jag frågar honom
– Hur läser du de första femtio sidorna?
Han berättar:
– Jag vet att man inte behöver fatta något då man börjar läsa, svarar elvaåringen. Man behöver inte förstå. Det löser sig bara man läser vidare.
Jag tänker att elvaåringen vet något om vad som krävs för att komma över tröskeln till berättelsen. Han har läst tillräckligt mycket för att förstå att berättelsen inte genast öppnar sina portar.
– Men jag avslutar alltid böcker med att läsa det första kapitlet igen. Då ser jag hur författarna redan från början gett en massa ledtrådar. Det är kul att läsa så. Man fattar i efterhand.
Som vore han ett barn av Sören Kierkegaard. Livet förstår vi baklänges, men vi måste leva det framlänges. Också en bok går att begripa genom att läsa den från början men sedan gå tillbaka i den. Men vi måste läsa den framlänges för att komma åt de första sidorna.
En kunskap elvaåringen tillägnat sig själv. En strategi för tanken. Den borde delas.
Kanske handlade min omläsning av Per Anders Fogelströms böcker att på sikt också famna staden för det som utspelades i den. När jag lyssnar idag tänker jag på språket. Det rika och nyanserade. Språket som målar fram bilderna och den dåtid som måste målas upp för att ge aktörerna en plats att leva på och i.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
