Det språkliga. Det vi delar ihop. Om jag tar emot ditt språk så är det min uppgift att förvalta detta möte. Om jag värnar din utveckling så förvaltar jag mitt eget språk.
Med språket är att vi är kommunicerande. Inte att jag för en monolog med dig. Inte att du försöker föra och skapa en dialog med mig. Språket har vackrare kitt än det ensidiga. Språket vill något för oss båda. I och genom språket överraskar vi med oss själva kring ett fokus som för oss samman. Språket är har en märklig och stark kontaktyta.
Jag fick för länge sedan ett mail från en språkfunderare, språkutvecklare, en språktillägnare, en språkuppfattare och en språktänkade tillika ansvarstagande vuxen. Jag fick ta del av en människas väg in i det svenska språket. Jag skrev detta i mitt svar:
Hej du fina,
Jag har läst ditt mail flera gånger – och skulle gärna vilja publicera det rakt av utan att avsändaren syns. Du skriver så vackert om lärandet, om dig själv och ditt ansvar om barns språk. Jag är mycket imponerad av din språkförmåga. Så vackert du använder det språk jag kan läsa och förstå, så fint du formulerar dina tankar om språkutveckling. Jag kan inte förstå, ens dela, din osäkerhet. Du har språket i din besittning. Kan jag stötta dig med att ta emot ditt språk är du mer än varmt välkommen.
Jag är stolt över att vara dina ords mottagare,
Vackra människa,
Anne-Marie
Oops – nu fick du mig att se språk på ett nytt sätt.
Något utanför dialogen, att språk är ett möte med oanade öppningar.
Plura som fått en ny dimension på språket.