Jag läser en bok skriven i början av 1900-talet. Den är skriven av G.C.Witt och heter:
Praktiska regler för uppfostran i hemmet.
Den som ger dessa råd är ”gammal lärare och uppfostrare”. Det glädjer mig att G.C.Witt gör åtskillnad mellan lärare och uppfostrare. Boken har jag tummat på för att fånga några äldre infallsvinklar hur människor förhöll sig till barn. Jag spanar bakåt i tiden för att förstå en hel del av nutiden.
Jag söker efter barnagan i denna bok men finner att denna lärare och uppfostrare tar avstånd ifrån denna. Nej – barnagan söker man sig ifrån i denna bok. Frågan är hur man kan lyfta frågan en gång – och kanske även idag – Hur man inte agar ett barn – att söka sig ifrån det ålderdomliga sättet att barnuppfostra. Nej Witt är inte för barnagan. Witt ger de vuxna ansvaret att vara just vuxna. Men med sina ålderdomsord från en tid där barnet inte föddes till en god liten människa utan formades från ond till god av en god omvärld.
Witt skriver om hur man förtjänar ett barns förtroende:
”Blifva barnen rädda för föräldrarna, så är det slut med förtroendet.”
Så skrev han för 100 år sedan.
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
