Perspektiv på den lilla människan

Det är först när man är större som man kan säga den lilla människan. Det är inte ett litet människoperspektiv sprunget ur den lilla människan. Jag förstår inte uttrycket ”den lilla människan”. Jag förstår inte vem det är som kan säga den lilla människan. Jag vet heller inte vad man menar med det. Är det en människa som är utan ansvar och som någon annan ska ansvara för? Är det skörheten i människan som förringas till en slags litenhet? Är den lilla människan barnet? Och varför inte det stora barnet? Vem säger den lilla människan? I förhållande till vad är människan liten? Naturen? Makten? Till sin nästa? Är barn alltid de lilla människorna? Är det ett gott perspektiv eller ett perspektiv som någon ger på människan? Vad är syftet?

Begrepp som den lilla människan får mig genast att tänka på den som anser sig så stor att den kan säga ”den lilla människan”.

Anne-Marie

Det här inlägget postades i Ordförrådet och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

6 svar på Perspektiv på den lilla människan

  1. sspirit skriver:

    På alla språk jag känner finns uttrycket ”jag är stolt över dig”. Och jag har mycket svårt att acceptera det.
    Jag tycker att detta uttryck föddes en gång i tiden just i uppfostring syfte och som vuxens maktutövande över barnen.
    Men att det används än idag i tid och otid det förstår jag inte. Många tycks att mena bara ”jag är glad för din skull”. Men jag hör någonting annat och när man hör det som barn det lämnas spår hela livet ut. Man lever under kravet att göra någon annan nöjd. Leva under andras villkor och inte egna. Leva under hot att misslyckats som person och personlighet.

    Jag kan vara stolt mig själv, över mina egna insatser, över mitt eget hårt arbete, över min egen succé. Varför vill någon annan ta en del av det? Vi kan vara stolta tillsammans över resultatet, över insatsen, över det mål som vi har etablerat tillsammans.
    Jag känner otrolig tacksamhet för dem som hjälper mig att uppnå mina mål.
    Jag känner stor ära och ödmjukhet inför människor som tillåter min hjälp. Men inte stolthet över någon annan. För att jag vill inte ta ifrån någon den stolthet som känner över sig själv.

  2. Anne-Marie skriver:

    Vi i norden har en jantesyn som är förödande trångsint och ställer till oreda. Ansvaret att känns stolthet över sig själv är allas… att somna glad över sitt verk… men jante gnager ständigt: får jag känna mig stolt, får jag vara glad.. får jag lov att känna mig stolt över det jag åstadkommit? Bättre att bära slokade huvudet och gräma sig över sina misslyckanden. Därför tror jag vi blir så glada över att någon annan ansvarar och besvarar – jag är stolt över dig. Kanske är det så. Lyft alla våra huvuden stolta, för då kan barnen se framtiden också i oss. A-M

  3. Mib skriver:

    Jag håller självklart med er om vad ni skriver om att vara stolt över nån annan. Detsamma gäller när man säger att någon är duktig som har ätit upp maten. Det är så ini norden fel. Eller att man ska äta för att göra någon annan glad.

    Samtidigt så är det faktiskt så att jag är stolt över mina barn. Och jag tycker ändå att det är helt rätt att jag får vara det. Mina båda barn har stora svårigheter att ses som duktiga i vårt samhälle som det är. Tjabolina har stora funktionshinder i livet: autism och en neurlogisk sjukdom. Saker som hela tiden blir till motgångar på hennes väg i livet. Då känns det jätteviktigt att jag säger att JAG som mamma visserligen ser och förstår att livet är svårt för henne, men också att det hon kan gör mig så fantastiskt stolt. Att hon är den bästa ungen som finns på denna jord för mig inte bara för den hon är utan också för allt hon kan. Alla saker som hon gör som liksom trotsar alla dom där svårigheterna hon har. Alla segrar. Klart jag delar den känslan med henne. Och jag måste absolut säga att jag har hjälpt till som mor att få henne dit.
    Detsamma gäller Tjabo. Han har ingen diagnos i dagsläget, men han har stora svårigheter. När han gick i åttan hade han panikångest och mådde jättedåligt för allt han inte kunde klara av i livet, för att han inte fick ihop det. Hans lärare trodde en sväng att han hade sin panikångest och lite sociala fobi för att vi föräldrar krävde för mycket av honom. Jag blir så arg när jag tänker på det. Att vi fick skulden. Så var det ju inte alls. Idag mår han jättemycket bättre och har ett mycket bättre självförtroende och det är klart att jag är stolt över att han klarade ut det där. Att han trotsade alla hindren liksom.

    Ursäkta, det blev långt det där.

    Kolla gärna mitt senaste inlägg, vore intressant med lite diskussion om det. 🙂

  4. sspirit skriver:

    Just svenskarna tycker jag att är mycket vaksamma att använda uttrycket inför och i relation till barnen. Att senare i vuxen ålder gömmer man sig bakom ”man” istället för ”jag” eller ”vi” det en helt annan historia.
    Men, så mycket jag kan relatera till andra språk och kulturer som besitter samma uttryck saken blir inte bättre, tvärtom. Tänker bara på amerikaner som allt för ofta slänger i alla håll ”I’m so proud of you”. Och vad gör man som barn, hur svarar man på det? Ja, man vill att föräldrarna och lärarna skall vara stolta över mig för att jag har de betyg och beteende som de önskar. Vem blir man då som vuxen?

  5. Anne-Marie skriver:

    Jag tror hjärtat ska tala. Jag är stolt över mina ungar. Men inte för det de gör utan för att de är. Jag blickar ut över dem och känner mig stolt. Men berömmet är jag inte mycket för – orden du är bra… är lite vilset tycker jag. Det hela hänger väl i stort sett på hur man agerar med sina ord. Att ord och tanke talar samma språk. Oftast gör det ju inte det. Och ofta vet barn inte något alls om sina föräldrars tankar. A-M

  6. Anne-Marie skriver:

    Mib – låt oss ha den diskussionen – och du – ursäkta aldrig din yttrandefrihet. Du tar det utrymme du behöver. Anne-Marie

Kommentarer är stängda.