Mina tankar om läroplan och kursplaner har jag utvecklat under mina lärarår. De som har läst min blogg under lång tid vet hur nära jag är det uppdrag jag har. Jag bär ständigt med mig mina dokument, läser dem dagligdags för att förstå och omsätta.
Jag har också presenterat min syn för Skolverket, då det jag tänker och visar har utvecklats under åren. Jag är mycket noggrann med hur att omsätta läroplanens demokratitanke, noggrann med att kursplanerna genomförs och utvecklas.
Det finns de som tror sig förstå bättre, och det kan nog vara bra, men dialogen kring hur att förstå en läroplan och omsätta kursplaner är en akt av ständig kommunikation just med dessa dokument som grund, bas och gemenskap – och aldrig någonsin sluta sig till en form och en modell.
Skolinspektionens rapporter tillför mitt tänk mängder av information som gör att jag funderar i vidare termer. Jag tror på den kommunikationen.
Den allra viktigaste dialogen kring dokumenten och dess innehåll anser jag hör hemma i klassrummet och bland och med eleverna. Det är i detta rum, här och nu, det absoluta uppdraget ska synas och ge sig till känna. Bland och för eleverna. Så ser jag på demokratiuppdraget.
Vi får i de kommande och väntade kursplanerna äntligen inget övre tak för vad vikan lära oss i skolan! Det tycker jag är stort. Jag har aldrig någonsin varit vän av uppnåendemål eller strävansmål, trots att jag är mycket förtjust i just strävan efter att lära och utvecklas i relation till något större. Nu är det taklösa lärandet ett faktum. Det finns därmed inga begränsningar i hur mycket. Däremot begränsas uppdraget till ett färre antal fokus och objekt. Det torde göra det lite enklare för oss. Jag ser fram emot det framtida.
Som den Vygotskijtänkare jag tillåter mig att vara!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
’taklöst lärande’, vilket underbart uttryck! Precis så vill jag att skolan ska vara, inte en början, inte ett slut, bara en väg som fortsätter och fortsätter, ett torn som växer och växer utan annat mål än att se hur högt det kan bli, och sen lite till.
Jag har alltid älskat tanken på att riva gränserna mellan arbete och fritid eller lärande och utförande och i och för sig är begreppet ”livslångt lärande” uttjatat men vad vi nu vill kalla det så är det något värdefullt.
I den här tankegången finns förstås också en balans som innebär att jag anser att man i tidig ålder ska utföra saker som är till nytta. Det finns också en tankegång om ett tidigt möte med yrkeslivet för även om framtidens yrken hinner ändras så är det bästa sättet förutse framtiden ändå att studera nutiden.
Må vi alla arbeta med det taklösa lärandet! men självklart också komma ihåg den kinesiska symbolen för lärande med barnet under ett skyddande tak, en trygg miljö i Vygotski-anda en del av samhället som barnet ska känna tillhörighet med.