– Nej, jag kan inte göra något sådant, skriva för en slags offentlighet? Va, om det jag kan? Du är inte klok! säger någon jag samtalar med.
Detta gör mig frågande. Varför kan en person inte detta? Var är hindren? Långsamt kryper det fram att skolan aldrig någonsin uppmuntrat det självständiga eller värderat rätt det egna skrivandet. 35 år senare kommer detta fram. Betygen från en gång i tiden var urusla, förmågan att skriva ständigt rödbockat för felord, meningsuppbyggnad och andra grammatiska fel, den egna viljan tystades ned och det där spontana samtalet som påbörjades i klassrummet för 34 år sedan tystades ned med omedelbarhet och skrevs in som oordning och som störande av undervisning.
– Nej, jag kan inte, säger den jag pratar med igen. Som om upprepningen skulle betyda att det blir mer sant och faktiskt verkligt. Som om jag skulle säga att – Jahadu, du har så dåliga betyg för 36 år sedan, ja, jag tycker verkligen inte att du ska utmana detta idag. Nej, jag säger inte så. Jag berättar om ett gammalt betygssystem, ett skoltänk och hur lärarna var tvungna i ett relativt betygssystem, jag påminner om att detta begränsande omdöme gällde då en gång för länge sedan, låt oss säga 30 år sen, och inte idag, och att det du vet idag är något du själv kan förvalta över och dessutom så var det få personer som bedömde just dig, och du har aldrig någonsin fått veta hur och varför du bedömdes som du gjorde, det var ett stumt papper och sedan lämnades du ensam med att förstå.
– Så du menar att jag ska pröva, säger den jag talar med.
– Ja, precis, just det… pröva, utmana, tillåta och våga!
Då personen går inser jag att det summativa betyget en gång förlänge sedan har verkat så formativt under så lång tid. Det ger mig en tankeställare! Och en ganska kraftig sådan!
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Ja den syns tydlig i skoldebatten om inte. Alla tycks tro att betyg är det väsentliga i hela skolans värld, alltså summativ bedömning som du lärt mig. När det är just det du säger utmaning att gå vidare. Det syns tydligt i kommentarerna till ledarartikeln i SvD idag.
Om jag inte varit tillräckligt nördig och obstinat av mig hade jag väl aldrig börjat skriva, när jag kom upp i vuxen ålder. Det är aldrig försent att börja. Och man kan konstatera att de som hade höga betyg i språk i skolan inte på något sätt kan konsten att formulera en tanke i skrivna ord. De är bara duktiga på gramtik, stavning och annat man fick hålla på med.
Så jag höjer en fana för formativ bedömning så elever med svårigheter inte får höra att de är dumma.
Söndags konklusioner av Plura
Alldeles så tror jag. Vilka framtidsmänniskor ska våra summativa bedömningar fortsätta att forma… kanske är en fråga vi måste våga ställa oss. A-M
Ack så viktig fråga du lyfter. Vad är det för människor vi kommer få av summativa bedömningar. Jag tror tyvärr inte kompetentare. Vilket är en skada för individen och välfärden som allt mer blir beroende av kunskapstillväxten i ekonomin. Och vad jag förstod på ett inlägg på SvD kommer nya kursplanen inte bli bättre i det avseendet. Men jag kan ha fel, du vet!
Önskar så att den formativa bedömningen fick sprida sig så att ungarna blev nyfikna individer som ställer frågor när de inte förstår så att de kan ta sig vidare. Speciellt i en värld där information inte är ett hinder, som när vi växte upp med endast uppslagsböcker i pappersform som var rykande inaktuella när de kom ut från trycket. Plura
Det är något alldels särskilt ångestskapande tror jag för lärare att utsättas för denna form av bedömning. Vi vill vara de som bedömer – absolut inte på andra sidan luppen.
Men nyttigt!
Och lärare är ofta väldigt rädda då de befinner sig i andra tillfällen där de måste göra något prov som senare ska bedömas, anne-Marie