Japp! Då är det vår. Låt våren komma med texten. Här är en vårtext:
Astrid Lindgren: HUR VINTERN RINNER UR MEJ, 1981
”Och så kom våren som ett jubelskrik över skogarna kring Mattisborgen. Snön smälte. Den rann i strömmar nerför alla bergsidor och sökte sig till älven. (Här föreslår jag att det i bakgrunden låter, sätt på en vattenkran, låt vattnet forsa en stund). Och älven röt och skummade av våryra och sjöng med alla sina forsar och fall en vårens vilda sång som aldrig tystnade. Ronja hörde den varje vaken stund och ända in i nattens drömmar. (Låt eleverna blunda en stund, lyssna till vattnet som forsar. Du kan reglera vattenkranens drippdropp genom att föra din hand genom vattenstrålen). Den långa, hemska vintern var förbi. Varklämman var för länge sen fri från snö. Där rann nu en brusande bäck, och vattnet plaskade om hästhovar, när Mattis och hans rövare en tidig morgon kom ridande genom det trånga passet. De sjön och visslade där de red fram, hoj, nu skulle äntligen det härliga rövarlivet äntligen börja!
Och äntligen skulle Ronja till sin skog som hon så mycket hade längtat efter. För länge sedan borde hon ha varit där och sett vad som hände i hennes marker, ända från det att snön smälte och alla isar röade bort. Men Mattis hade envist hållit henne hemmavid. Vårvinterskogen var full av faror påstod han,”
Ur Ronja Rövardotter, Astrid Lindgrens underbara bok om ja … livet! 1981, s. 104. Om ni sedan läser vidare så kommer det berömda vårskriket.
I lite mer vemodig ton kan vi lyssna till hur den lilla bäcken försvinner och vi inte kan inte veta var den försvann.
Ja, kanske är det så att vi genom dessa texter berör vattnets kretslopp och livets. Hur det är att få uppleva våren genom Ronja och vattnet genom Allan Edwall. Allt är text. Flödet är våren.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
