Anne-Marie Körling

Visionen om att bli världens bästa skola tycks vara en vision lika påhittad som guldet vi finner vid regnbågens ände. Det är vackra ord. Om en elev säger dem är det för att eleven upplever att just den skola eleven går i är världens bästa. Precis som mamma är världens bästa mamma och det man älskar och det man befinner sig i är världens bästa. Som skolvision är det i relation till någon annan skola som skolan är världens bästa. Då krävs det kriterier för tävlingen. Eleverna ska kunna saker som går att mäta världen över. Läsförståelse och läsförmåga är en sådan sak. Matematik är en annan. Vi mäter och blir besvikna. Vi håller inte måttet.

Det lilla perspektivet att ett barn inte kan läsa eller följa med i skolundervisningen utan ohjälpligt kommer efter för att ingen gör slag i saken och säger att ett barn som inte kan läsa är på rätt plats. I skolan. I skolan ska varje barn få lära sig läsa. Oavsett årskurs. Det spelar ingen roll om man inte kan läsa i årskurs sju för om man inte kan läsa i årskurs sju får man lära sig det. I skolan verkar vi för åtgärder som gör det möjligt för barn att lära sig. ”Världens bästa skola”, ska barnet känna. Det barn som får lära sig. Den bästa plats för just detta barn. En skola där man får lära sig.

”Åtgärdsprogrammen” – ja så kan man kalla UR´s Världens bästa skitskola – visar på de händelser som påverkat skolan i den riktning där allt pekar nedåt. Lärare som vill undervisa går in i väggen för att de som inte undervisar lägger på mer arbetstid. De lärare som under en löpträning beslutar sig för att göra slag i sak och omvandla forskningens berättelse till verklighet förtjänar ljus men riskerar att hamna i mörker då ingenting i svensk skola tycks få vara bra. En allmän jante rår över skolvärlden. Stick inte upp med den lyckade undervisningen där eleverna får lära sig det de ska och genom variation och lärarens saklighet möter utmaningar och få stöttning, följande och uppleva sig lärande. Håll tyst om den. Den kan väcka avund och en osynlig knytnäve kan slå läraren tillbaka in i tystnad. Det finns klassrum i varenda svensk skola som gör något värt att upp-märksamma. Vi har lärt oss att inte berätta om dem. Att förstå att kommunaliseringen inte riktigt gör det möjligt för det likvärdiga. Kommuner har egna idéer och högt flygande visioner. De tävlar också om att vinna i en stapel som sticker iväg och visar att de vunnit.

En lärare som ser sin skola flämta som den sämsta känner sorg till en början. Det är känslor. Och känslorna är bra. Det är när läraren år efter år och under tystnad finner sig i det som sker och uppgivet går till klassrummet efter att också detta år se att insatserna inte gjorde skillnad som det är riktigt farligt. En uppgiven lärare kan inte verka för det hopp skolan per definition ska betyda för en elev. Insatser för att stötta läraren pekar snarare på bristen i läraren och riskerar att läraren skriver ut sig ur utvecklingen. Mättnad. Tröttnad.

Då jag ser programmen ”Världens bästa skitskola” skapas känslor inom mig. Känslor av sorg, ilska, glädje, hopp. Känslor som ruskar om och gör en liten tiger av den ständiga oron i magen. Jag vill och ska kasta ljus över det jag gör för dem jag är tillsammans med. Vi ska möta upp med skolans berättelser om skolan. Det innanförperspektiv vi har. Inte låta oss kidnappas i yttre frågeställningar utan lära oss att föra skolans talan. Kanske kan vi trotsa skolbilden av en skola i fritt fall genom att i vår skola stå raka i ryggen och verka i en skola som vi anser, tycker, vill, hoppas ska vara en skola för alla. En skola för alla. En skola för alla kommer att få sin plats i elevens historia:

Det är eleverna som ska få äga uttrycket världens bästa skola!

Ur diktsamlingen ”Ord till Johanna” av Margareta Ekström hämtar jag rubriken ”Med bara en bok i handen fryser du”. Ord som följt mig genom åren, givit mig tankar om att läsa olika författare, olika berättelser, olika genrer, olika. Det blir varmare med många böcker.

I min undervisning har jag alltid tänkt att texter ska möta texter och eleverna ska genom texter möta sina egna tankar och funderingar. Därför har jag läst olika saker, många olika texter, många olika författare och låtit eleverna fundera på hur författare talar med varandra och hur vi talar med varandra om det författarna berättar.

Margareta Ekström skriver:

”Men med bara en bok i handen

fryser du

som bokstäverna fryser

i sin olästa ensamhet”

Också böckerna behöver värme. Läsarens ögon. Läsarens hållande. Ett samhälle behöver läsare som kan slå hål på kalla budskap, kritiskt granska det som skrivs, förstå den finstilta texten i kontraktet och gå i dialog med rubrikerna genom att läsa det som står under dem. Texter behöver kontakt.

Vi skrev om bokstäverna fryser i sin olästa ensamhet. Eleverna grubblade på den ensamhet bokstäverna kunde känna. Vad betyder det?

En elev skrev, år 5,

”Bokstäverna fryser i sin ensamhet.

Vad tänker jag om den här meningen?

Jag vet inte riktigt. Det finns så mycket jag skulle vilja veta.

Vad handlar den om?

Vem handlar den om?

Av den här meningen kan jag bara gissa mig fram.

Men jag tror att det handlar om någon, 

någon som är ensam och inte mår så bra.”

– Du gör det utan att blinka, sa läraren jag modellade undervisning för. Eleverna får aldrig en möjlighet att säga nej, vill inte, ååååååå, näe, måste vi. Dom liksom överrumplas och så är de med på lektionen. Hur gör du?

– Jag håller i frågan och ämnet som vore det en fotboll, svarade jag. Jag har bollen. Jag ser målet. Jag har mina lagkamrater. Och passar vidare. Det är blixtsnabba beslut. Handlar om att inte tappa bollen. Handlar om att ha ögonkontakt med den som ska ta emot den. Jag ser blickarna och har kontakt och passar frågan vidare.  Finns alltid en  lagkamrat som är beredd att ta emot bollen. Jag litar på bollen, laget och att vi kan.

Sen låter jag bollen passas vidare från elev till elev. Då alla har dribblat kommer bollen tillbaka till mig. Frågan har varit på spelplanen, alla har fått göra något med bollen. Då tar jag tillbaka bollen. Som en lagkapten. Håller den. Sammanfattar. Som om jag vore Zlatan. Jag kan skjuta högt, springa fort, få med mig lagkamraterna och ibland göra oväntade passningar som gör att laget måste vara uppmärksamma.

Tänk fotboll. Om vi tvekar, inte tror på vårt innehåll, inte kommer igång med spelet tar något annat överhand, bollen kommer inte i rullning. Läraren kommer med bollen, skapar energi för spelet, håller kontakt med lagkamraterna, håller ämnet. Håller.”