Yes! Mot Notschool!

Postat den 11/02/2013 av Anne-Marie Körling

Jag reser mot Notschool! Ska lära mig, fråga, lyssna, fråga, se och uppleva, lyssna, fråga, undra, tänka, se och tänka igen. Skriva om det jag upplever, ser och får delta i.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Att göra för att lära
  2. Föreläsning idag! Ni som lyssnade och behöver en plats att skriva på…
  3. Jag coachar gärna undervisningen på nätet!
Publicerat i Verkligheten | Etiketter , | Kommentarer inaktiverade för Yes! Mot Notschool!

När bedömningar inte är bra

Postat den 11/02/2013 av Anne-Marie Körling

Körling undervisar 2004

Jag tänker på de bedömningar som inte är bra, de som stjälper det som ska byggas upp, lägger skuld på eleven, tar ifrån,  är dåligt formulerade, håller sig inte till sak. Eller de bedömningar som borde vara anledning till ett stort frågetecken: Har inget att säga om eleven. Eller det oändligt fåordiga: Ok!

Läraren är också en källa. En källa för åskådliggörande, medverkande och påverkan. Undervisningen ska vara saklig, bedömningen likaså. Att tycka och tänka om eleven är inte att vara saklig. Jag utredde en gång hur lärare skrev om eleverna. Många gånger tyckte jag att lärare skrev sig ut ur sin egen profession. Avsändaren presenterar sig också.

Elevens rätt att lära måste betyda elevens rätt att veta om sitt lärande! Eleven har en hel del att berätta om sitt lärande. Om frågor ställs om det. Det är genom frågorna svaren utvecklas.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Lektionsstart: Kalla fötter …
  2. Bedömningar; Fröken Miss Bedöma
  3. Bedömningar – Såg du mig igår?
Publicerat i Formativ bedömning | Etiketter , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för När bedömningar inte är bra

Min feta fråga om hur man väger en blåval …

Postat den 10/02/2013 av Anne-Marie Körling

… här kommer lite spännande frågeställningar – bygg dem utifrån faktakunskaperna:

  • En blåval bajsar fem ton om dagen. Hur och var hamnar det i havet? Hur gjorde man för att ta reda det? Vilka mätmetoder använde man? Hur nära blåvalen kom man? 
  • Blåvalen har det största hjärtat av alla däggdjur. Hur stort kan man föreställa sig att hjärtat är?
  • Hur vet man allt det här?
  • Blåvalarna migrerar i haven. Snacka om vandring. Hur ser vi på människornas migrering?
  • Vad säger barderna som valen har om födan valen äter?
  • Hur kommunicerar valar? De simmar ihop. Hur gör en val när den tar ut vägen?
  • Giraffen är längre än blåvalen, hur mäter man för att komma fram till detta svar?

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Feta frågor!
  2. Hur mycket väger en koblaja?
  3. Gitarrens hjärta
Publicerat i Frågekonsten | Kommentarer inaktiverade för Min feta fråga om hur man väger en blåval …

Vägen till inkludering …

Postat den 10/02/2013 av Anne-Marie Körling

Körling fotograferar 2012

Skolan ska ge allt det skolan har att ge för alla som är där. Så fort vi tänker på inkludering är det för att vi inte längre verkar inkluderande. Vi ser någon som inte … passar in. Vi säger att du får gå ut… vi ger förklaringar att vi kan inte undervisa den och den för i det här området är inte alla… föräldrarna är si och så… och vips är vi exkluderande, vi särskiljer några från oss, ser med andra ögon på den vi inte förstår oss på. Vi kanske säger att vi kan ha en drömlektion med dom för att den och den är borta. Exkludering.

Vi är vårt språk. Vi är våra handlingar. När vi inte längre tänker om inkludering är vi där. De frågor som uppkommer kring integreringen ska verka framåtsyftande, dvs, verka för inkludering, inte vigda gapet till den vi tänker om. Det vilar i professionen och i de pedagogiska samtalet att gå från integrering till inkludering.

Språket avslöjar hur långt vi kommit.

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Vad är inkludering?
  2. Många undrar vad ”inkludering” innebär
  3. Skolord: Inkludering
Publicerat i Inkludering | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för Vägen till inkludering …

Ge aldrig, aldrig upp om ett barn – mödan värd!

Postat den 10/02/2013 av Anne-Marie Körling

Barn kan befinna sig i helveten. De kan vara fyllda av ilska. Fyllda av skräck att vara utanför. De kan slå, skrika, uppföra sig för att få vara med. Om vi vill se det så. Som vuxna kan vi söka se barnets intention, inte själva handlingen, och därmed ge andra bilder för barnet. Spegla dem. Vi kan genom att träna oss söka se intentionen. Söka spegla den för att ge ett annat svar inom barnet själv. Barn blir till i oss. Det pågår mellan oss. Den vuxnes bild av barnet gör barnet.

Jag läser Janusz Korczak; Pedagogiska ögonblick, 2012:

**********************

”Jag har alltid tyckt att den inte alltid medvetna men allestäders närvarande tanken ”det är inte mödan värt” står i vägen för all rationell barnuppfostran. Som pedagog för många barn känner jag ett väldigt ansvar, varje ord jag yttrar väcker genklang i hundra sinnen, varje handling följs av hundra par vaksamma ögon, om jag lyckas beröra, övertyga, väcka till handling stärks min tillgivenhet, min tro, mitt agerande; alltid, även då nästan alla barn gör mig besviken, vet jag att det finns en eller två som har förstått, har känt, är med mig – om inte i dag så i morgon.

Jag fostrar hundra barn och vet inte av någon ensamhet, jag oroar mig inte för att helt ha misslyckats. När jag ger ett barn timmar, dagar, månader av mitt eget liv – vad är det jag gör? På bekostnad av mitt eget enda liv bygger jag också upp – ett liv. Varje uppoffring jag gör livnär ett annat liv. Det går lättare att övervinna motvilja, leda, dålig självkänsla – … ”

**********************

Janusz Korczak, läkare och pedagog, fanns där barnen fanns. På ett barnhem för dem som icke längre var önskvärda. Janusz Korczak och barnen förintades i en gaskammare. Texten är alltså skriven och tänkt innan förintelsen. Den är lika aktuell idag.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Att aldrig någonsin ge upp om ett barn
  2. Ett barn blir hundra berättelser
  3. Att uppfostra ett barn!
Publicerat i Ansvaret, Läraryrket och lärarrollen | Etiketter , , | Kommentarer inaktiverade för Ge aldrig, aldrig upp om ett barn – mödan värd!

De som inte … En kil av skam!

Postat den 10/02/2013 av Anne-Marie Körling

Körling fotograferar 2013

– Hur vill du bli förstådd, brukar jag fråga mina elever. Då kommer berättelserna om vad eleven önskade säga och hur fel det blev när eleven sa så. Hur bråket blev större och det egentligen inte var meningen. Eleven ser en aning oförstående ut: Jag ville inte bråka.

Barn har det språk de har. När språket brister och känslorna är starka agerar kroppen. Det blir slagsmål. Det kan bli knuffar. Det kan bli tårar och bråk. När tumulten är över brukar jag föra samtal.

Jag brukar fråga: Hur ville du säga? Hur ville du bli uppfattad? När barnen inte har språk får de rita. De som har bråkat får rita ihop. Kanske ritar de en stor båt. Två elever ritade en stor båt. De satt bredvid varandra och ritade en stor båt. Båten blev plötsligt det eleverna pratade om. Så var de sams. De kurade närmare och närmare varandra. De hade målat sin krigarbåt. Ilskan fanns på pappret. Mycket ilska fanns där. På pappret.

Det här är små barn som ritar sig ihop och samman. De talar om det de gjort ihop. Äldre barn har fått bli det de inte vill bli. De stökiga. De bråkiga. De som inte …

Om jag är deras lärare kan jag ta emot budskapet om hur eleven vill bli uppfattad och genom elevens berättelse ge eleven redskapen. Det betyder att jag måste härbärgera att eleven inte alltid visar det eleven önskar leva upp till. Jag kan hela tiden ge redskap för hur att berätta, hur att lyssna, hur att knyta kontakt, när att lösa konflikter, att den andre är en egen annan, att den andre också tänker, känner och finns, att vi inte kan se in i en annan människa, att förstå att handlingen kanske inte var syftet utan att syftet var något helt annat.

Det kräver av mig att jag ständigt närvarar med hjärta och hjärna, med ett mångfald av hur. Ger strategier för hur att vara, möta och visa. Om jag fostrar och skäller, blir arg och anfallande, väcker jag skam. Skammen gör att vi skiljs åt i vrede. Gör allt så mycket värre. Kanske försvinner eleven ur mitt sikte, håller sig ifrån, vänder sig bort. Den vreden är mycket svårare att komma åt. En kil av skam.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Språket vi ville ge den nya kamraten som ännu inte kunde svenska
  2. Skam, fostransärenden och om en klass fungerar hos en lärare och inte hos de andra
  3. De som inte är i skolan och de som är där fast det är ett helvete!
Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för De som inte … En kil av skam!

Frågorna till de pedagogiska samtalen! Njut av dem ihop!

Postat den 09/02/2013 av Anne-Marie Körling

Körling fotograferar 2013

Här är frågorna för de pedagogiska samtalen i skolan:

Vilka svårigheter och överraskningar har du stött på, vilka misstag har du begått, hur rättade du till dem, vilka nederlag har du lidit, vilka triumfer har du firat? 

Dessa frågor till lärarprofessionen borde vara i de pedagogiska diskussionerna. Jag har hämtad dem ur Janusz Korczak: Pedagogiska Ögonblick, 2012

Minns att frågorna är konstruerade och ställda innan andra världskrigets utbrott. Så skräms inte av dem, utan gläds åt möjligheterna att samlas kring dem. Vi måste få fira våra framgångar. Vi måste sätta ljuset på det vi misslyckas med. Vi måste berätta hur vi reparerar våra misslyckanden. Hur vi skapar relationer i skolan och hur vi kollegialt kan stötta varandra genom såväl det svåra som det lyckade


Inlägg som berör samma teman:

  1. De pedagogiska frågorna
  2. Befria de pedagogiska samtalen
  3. Var och när, hur och varför – Var är de pedagogiska samtalen?
Publicerat i Frågekonsten, Verkligheten | Etiketter , , | Kommentarer inaktiverade för Frågorna till de pedagogiska samtalen! Njut av dem ihop!