Anne-Marie Körling

Jag vill säga tack. Tack för att du läst här. Tack för reflektioner. Tack för mail. Tack för ljusglimtar. Tack för uppmuntran. Tack för respekten ni visat mig. Tack för att ni bidragit. Tack dina ögons överblick.

Jag önskar dig det bästa där du är. Om du är ensam: Jag har firat ensamma jular och skrivit om dem. Jag lärde mig famna dem. Henning Mankell lärde mig det!

Det finns inget om. Det finns bara det som är.

Så sa en person som vårdade en nära anhörig till mig:

– Om jag bara gjorde si … eller så. Sådant krånglar bara till det som är i verkligheten. Det som har hänt har hänt och det ser ut så här.

Den lilla tanten i fönstret letar jag alltid efter. Det finns många tanter i fönster. Speciellt när snön ligger tung och svårpromenerad och längtan ut stannar vid fönstret och utsikten över gatan. Jag brukar stanna upp och vinka. Ibland hoppar jag upp och ned så de ska se mig. Tanten i fönstret såg mig och vinkade försiktigt. När kontakten etablerats vinkade hon lika yvigt som jag där jag stod.

Som barn lekte vi björnen sover.

I lekens centrum en björn.

Björnen sov aldrig.

Den vaktade klarvaket på möjligheten.

Aldrig någonsin sover en björn.

Barnets lek här och nu

har rötter in i framtiden.

Björnen sover aldrig.

Klarvaken är den.

Blå ord om det som inte är.

Dunster säger ordboken.

Rubrikerna, de verkliga, river sönder ett blått brev.

Jag läser av rummet, 

i försök att se himlen igen. 

Den blå. Den blå.

Snön bäddar en stund av tystnad.

Under alltsammans. Den svarta asfalten.