Anne-Marie Körling

Väggarna talar säger vi ibland. Vi säger också att det sitter i väggarna. Och så låter vi stumma väggar tala. Vi kan leva där väggarna är så att väggarna får nya berättelser att berätta. Vi kan göra väggarna till ytor för det nya som sker innanför dem. Ofta talar väggar ett ganska oöversatt språk. Och jag har sökt hitta det där det sitter. Om det sitter i väggarna borde det synas. Det gör det inte.

Jag tänker att man kan möta väggar som säger något annat. Som anammar det som är i färd med att ändras. Sådana väggar är liksom mer nyfikna och samspelande. Det hänger på att de som är runt väggarna berättar något nytt och verkar för något annat.

Det är ganska enkelt att förringa möjligheten av förändring genom att ge väggarna ansvaret för den berättelse som man påverkas av. Jag tänker att vi kanske kan påverka väggarna1

När du ser en kyrkogård

låt barnet se en äng

fritt efter Janusz Korczak

Jag har besökt en skola idag. Jag blev glad redan i entrén. Jag blev glad för att stämningen var god och lärare log engagerat. Jag kände sådant skolhopp.

Mina inlägg denna vecka handlar om att få pröva nya skor och kliva ur de nötta och vana. Jag är medveten om att dessa inlägg kan göra ont. Men det är inte för att göra ont som de ska verka utan för att göra skillnad och våga förändra. Det jag egentligen sörjer mest är att lärare inte är mer nyfikna på varandras undervisningar och vågar lära av sina kollegor.

Lärare behöver uppmuntran, stöd och medtänkande. Det bör och ska inte vara farligt att inte lyckas i skolan, dvs, att en misslyckad lektion inte betyder att man är en misslyckad lärare. En misslyckad lektion är helt enkelt en misslyckad lektion. En lyckad lektion är en lyckad lektion. Vi kan undersöka båda. Varför blev den här lektionen så lyckad, och varför misslyckades den här? Vi kan också tänka att jag tycker den blev misslyckad men mina elever tycker inte det? Varför denna skillnad?

Lärare gör ofta planeringar som vore de möjliga att genomföra. Istället för att utvärdera och se vad eleven lärde sig av lektionen och lärarens undervisning piskar läraren sin inre känsla av att inte hinna och vi måste, borde och skulle ju ha gjort det här och det här och det här. När läraren säger hej då till eleverna tänker läraren – Jag hann inte med det jag planerade! En summativ besvikelse.

Det går att undersöka vad vi hann med på våra lektioner. Det går att avsluta lektionen med att summera den och samtala om den med eleverna. Vad lärde vi oss? Av vem lärde vi oss? Hur lärde vi oss? och se till det som blev. Det går att under lektionen och under undervisningen lyssna in elevernas frågor, tankar och hur de agerar i lärandet. Försöka se det och utveckla därifrån.

Denna ständiga bristtanke som följer med läraren, bristen som skaver, tidsnöden som förstärks av att läraren planerat och inte hunnit. Planeringarna måste ju också möta elevernas agerande och då den gör det händer det något. I praktiken tror jag inte en enda lärare hinner med det läraren trott och visionerat om att hinna. Men det är inget misslyckande. Det som återstår av undervisning kan föras upp till nästa lektion.

En misslyckad lektion är en lektion att fundera och tänka kring. Vi tänker oftare kring den än vi tänker på den lyckade. Skolans tankevärld har blivit sådan.