Anne-Marie Körling

Jag fick ett brev. Så här löd det:

Det är en väldigt privat fråga – den om min relation och vår relation. Jag har ingen relation till Hemtex och jag sörjer att jag en gång gav dem möjligheten att ha mig i sitt adressregister. Jag vill inte ha brev av detta slag. Det är att gå över en gräns till det privata.

Och jag tänker att vi kanske måste undervisa elever om språkbruk och vilka gränser som finns och vilka reklamen gärna vill hitta vägar genom. Om jag läser detta brev så får jag en känsla av att de saknar mig och att de frågar som de just har upptäckt att det var länge sedan jag var inne i butiken och kände mig som hemma, ja, under förutsättning att jag hade ett kontokort som också gjorde det eller pengar som också gav mig en ännu större känsla av hemtillhörighet. För det är mina pengar man vill åt. Krasst. Och om dessa pengar och min köpkraft är man mån om – så till den milda grad att man behöver tala om en relation, och använda ett privat och intimt relationsspråk.

Men Nej. Jag har inte gjort slut. Jag har aldrig inlett någon relation. Och jag kommer aldrig någonsin göra det heller. Däremot kommer jag undervisa om hur texter ser ut, hur man formulerar brev till en person som man älskar, till en farmor, till statliga myndigheter, till Hemtex när man vill reklamera en vara som man inte är nöjd med.

Jag vill också undervisa om hur man behåller språkets kraft och inte förringar betydelser eller slätar ut språket så det inte längre går att använda för att det inte längre betyder något.

Jag är ärligt väldigt trött på de relationer som uppstår genom kundvänliga kort mot att jag ger mitt namn och min adress, ja och personnumret också, och ett eventuellt intresse samt om jag lever i relation eller om mina barn är si eller så gamla. Jag inser att jag ska vara försiktig med det.

Jag har klippt mina medlemskort. Det är något lurt med dem.