Skam, fostransärenden och om en klass fungerar hos en lärare och inte hos de andra

– Din klass kan inte uppföra sig på mina lektioner, säger en lärare till läraren som är klassföreståndare. Du får säga till dem. Du måste göra det. Så här kan jag inte ha det längre.

Jag måste säga något om kommentarer som är av detta slag. De förekommer och alldeles för ofta. Jag tänker att eleverna görs till objekt. Jag tänker också att man frånsäger sig ansvaret för klassen. Jag tänker att varje lärare behöver särskilt stöd för att vända misslyckande med en klass till ett fungerande. Och vägen är oftast via ansvaret om relationerna och klassrumsklimatet.

Om relationerna inte fungerar i ett klassrum, kan skolan tillsammans undersöka var de fungerar och varför de gör det. Det är inte säkert att det är så stora saker som ska förändras för den som det inte fungerar för – men det ska också undersökas.  Att misstänkliggöra den läraren som får eleverna med sig är att gå fel väg. Att vara nyfiken på hur läraren arbetar för att få eleverna med sig är en mer dynamisk väg att utveckla lektioner kring.

Vi kan undersöka vad den läraren gör och gå in i livliga pedagogiska diskussioner om hur, vad, varför och när. Inte misstro eller skapa Jantefasoner kring den läraren som lyckas med en klass.

Jag minns en gång då jag besökte en skola. Eleverna hade musiklektion och satt som tända ljus och följde lärarens undervisning och information. När de började sjunga lät det härligt högt och mycket musikaliskt. Tonerna nådde ut i korridoren.

Utanför satt en lärare och såg ut genom ett annat fönster. Läraren deltog inte i lektionen utan var där för att ta hand om sin klass efteråt.  Läraren såg inte glad ut. Det här var en klass hon hade problem med. En klass som inte kunde uppföra sig. Jag funderade över varför läraren satt där utanför och tittade bort från lektionen och inte satt i den, deltog, tittade på sina elever med nya nyfikna ögon och lärde sig för att senare kunna föra ett metakognitivt samtal om varför eleverna fungerar där och inte med mig.

Jag tror skammen har slagit sig ned i den lärarens kropp. Och då skammen finns tar det allt utrymme och gör läraren till en oreflekterande lärare som gör allt för att undvika den känslan som tar allt större utrymme i lärarens kropp och tankar: jag är dålig. Men det säger inte läraren utan läraren blir istället allmänt sur och drar sig undan för att inte kännas vid den skam som ligger där och skvalpar runt och tar sig in och igenom allt. I värsta fall säger läraren något bitskt till eleverna så att de får ansvaret:

– Ni kan ju på musiken, det har jag minsann sett.

Det är inte att reflektera över sin lärarroll utan göra eleverna till de som ska visa upp hur de kan vara och inte hur de blir när de är tillsammans med den läraren eller en annan.

Läraren måste vara perfekta. Det lurar ett misslyckande runt hörnet. När en annan lärare lyckas slår det direkt in mot det enskilda lärarhjärtat på den som inte upplever sig lyckad.

Mycket handlar om att vi lärare inte ser varandra som möjliga läroutvecklare och delande och generösa kollegor utan blir rädda, oroliga och osäkra, ja kanske till och med arga på den som klarar av en klass. Jag vill tala om möjligheten att bli nyfiken istället.

Har vi problem med en klass, och någon annan inte har det måste vi ta reda på hur läraren gjorde eller gör. Vi måste fråga om vi kan få vara med och lära hos den läraren. Vi måste för att utvecklas i vårt eget lärande. Eleverna kan inte få bära skuld. Läraren som måste gå andra lärares ärenden får också en omöjlig uppgift vilket inte gagnar någon.

Och att som lärare få möta sina kollegors kroniska klagomål över klassens utförande och att ”du som är klassens lärare måste säga till dem på skarpen”, ”du måste säga till dem att de inte fungerar” – ja allt det där kan tära på vilken lärare som helst som får gå fostransärenden åt andra lärare.

Däremot ska lärare förmedla hur klasser fungerar för att dela möjligheter med varandra. Men våga lyfta den läraren som får klassen med sig. Jag ser det här som ett stort problem och kräver att vi behöver samtala mer med varandra och föra de pedagogiska diskussionerna som inte räds viktiga innehåll. Det må skava lite att byta från ullstrumpor till nya skor. Men det är inte farligt.

Publicerat i Hinder för lärande, Modellerna, Värdegrunden, Verkligheten | 2 kommentarer

Om färger

Jag hörde idag en elev utbrista:

Alltså – hur många färger finns det egentligen?

Det är en stor fråga. Den har också svar och kan besvaras på olika sätt. Om man ser tillvaron i svart eller vitt får man andra svar än bara om det rent färgmässiga.

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | Kommentarer inaktiverade för Om färger

Många skoltankar i mitt huvud

Dessa handlar mycket om att härbärgera unga människors känslor och inte sätta dem i kylan utan knyta dem in mot gemenskap och värme. Ingen klarar exkludering och ingen  ska behöva känna sig sär utan med.

Jag funderar också över att eleverna alldeles för ofta söker förstå i vilken form de ska svara,  eller hur läraren vill ha arbetet. Eleverna diskuterar oftare form än innehåll. Vi borde uppmärksamma det och bidra till ett nytt lärande fokus – dvs själva innehållet.

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | Kommentarer inaktiverade för Många skoltankar i mitt huvud

Måndagmorgon

Det är början på en skolvecka. Det är början på något nytt. Utvärdera dagen. Leta efter det som var och blev nytt. Nämn alla skolelevers namn. Undersök. Måndag är en början. Allt kan börja från en speciell tidpunkt.

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | 1 kommentar

”Du kan inte läsa” och sen då?

Att ha ett utvecklingssamtal där bristerna förklaras men utan att ge föräldern och barnet framtid är … ja, jag vet inte vad jag ska skriva. Jag tänker att jag går till läkaren med ett brutet ben. Läkaren konstaterar att jag har ett brutet ben. Sen händer inget mer. Läkaren säger inget om någon plan han/hon har för att hjälpa mig. Däremot ger han/hon mig en homekit med några snabba råd om hur att kanske göra. Det viktiga är att jag har någon hemma som kan kladda på gipset och vrida benpiporna tillrätta. Väl hemma sitter jag så med mitt paket gips och mitt onda ben och beklagar läkarvården, läkarens kompetens och tittar med förtvivlade ögon om den hjälp som den handfallne partnern ska bistå med.

Så tycker jag dessvärre det är när vi i skolan konstaterar att eleven inte kan, kanske rörande läsningen, och eleven får rådet att läsa hemma.

Det borde finnas en plan som skolan presenterar genast, och kanske är det så att åtgärderna redan har satts in innan föräldern blir kontaktad, för det är en akut smärta att inte kunna läsa, ingenting vi kan vänta med, och åtgärderna är generösa och inkluderande. Så här gör vi nu i skolan.

  • Ditt barn kommer få höra mer av högläsning
  • Texter kommer att visas fram dagligen och där klassen och läraren samtalar om förståelse och hur man angriper texten
  • Ditt barn kommer att få sitta med sin lärare, dvs, mig för att dagligen få stöd i sin läsning, och den läsningen kommer att dokumenteras
  • Din läsning/Ditt barns läsning handlar också om att få texter som gör läsningen till något intressant och viktigt. Vi vet att du/ditt barn är intresserad av xxx och har därför kontaktat biblioteket och skolbiblioteket för att ta fram böcker som är av det slag att de intresserar och kan beröra.
  • Det finns böcker och texter på nätet som vi har tagit fram.
  • Det visar sig också att läsningen underlättas om vi förstorar texten några grader. Det upptäckte vi, jag och eleven, då jag kopierade upp en liten text till större – då gick läsningen mycket lättare
  • Vi har också gått igenom hur texterna ser ut och vilka hinder de kan utgöra, alla texter är inte så lätta att förstå även om de till en början ser ut så
  • Vi har också noga kartlagt vad ditt barn kan kring läsning och där ska vi ta vår utgångspunkt för att skapa möjligheterna.
  • Här är den kartläggningen. Ni kan nu se hur vi ser på barnets läsförmåga.
  • Alla lärare vid skolan vet om att uppdraget är att ordberika eleverna och ge dem stöd och uppmuntran att delta i text
  • Eleverna kommer alltid få läsa ihop och under ledning av läraren
  • Det kommer att finnas fler texter att välja på som berör samma ämnesområde som lektionen handlar om
  • Då det gäller läsning och skrivning kommer vi använda paddorna och den funktion som finns där elevens skrivande kan lyssnas av som talat språk
  • Vi har förändrat textsamtalen och alla elever diskuterar dagligen text och textförståelse med sin lärare
  • Den tysta läsningen ska ses över till förmån för den delade textundervisningen där alla kan inkluderas
  • Det kommer att finnas dokument eller underlag att följa barnets läsutveckling
  • Och jag är lärare: Jag ger aldrig någonsin upp uppdraget att utveckla din barns läsförmåga

Ja, vi kan säkert mångfaldiga mina tankar med andra lärares vägar till att utveckla elevernas läsförmågor. Och de pedagogiska diskussionerna vid skolan har fokuserat på detta uppdrag. Jag undrar hur du och ditt barn tänker sig denna möjlighet?

Det kan hända att ditt barn också känner motgångar och det är helt naturligt. Vi ska hjälpas åt, inte ge upp. Hemma?

Ja, läs mycket för ditt barn tänker jag. Läs ofta och mycket. Fråga om vad ditt barn kan och vad barnen lär sig i skolan.

Läs också här!

Ja, så tänkte jag! Det ska inte vara ett faktum som läggs i elevens knä utan ett utvecklingsuppdrag för skolan, varje lärare och hela kollegiet.

Läs också här – Om hur vi kan bidra till att lösa läskrisen!

Publicerat i Kommunikationen, Konsultation av något slag, Läraryrket och lärarrollen, Litteratur och läsning | 1 kommentar

”utveckling att bedöma fel en människa”

En sökmening på google. Och jag läser den meningen om och om igen. Vad blir det för utveckling om man bedömer fel en människa? Ordet reperation tänker jag genast på. Den att vi måste, kan och bör reparera det vi sagt, gjort, skrivit och bättre korrespondera, samtala, diskutera och analysera tillsammans med människan vi tror att vi har rätten att bedöma.

 

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | Kommentarer inaktiverade för ”utveckling att bedöma fel en människa”

Tunga fötter och märklig konversation

Efter en dag på bokmässan är jag trött och fötterna tunga. Huvudet är mer eller mindre tomt, tre små framföranden, ett gigantiskt pågående sorl och mummel av boksamtal i lokalerna som inte har några gränser, ordet är så fritt, så fritt, och jag träffar människor jag gärna vill ta i hand, krama om, hälsa på, lyssna till, men jag har inte orken. Jag funderar vilken diagnos jag kan tänkas ha, eller om jag ska ge platsen en diagnos, eller hurvida jag kan förstå att miljön får mig att förlora koncentrationsförmågan, är det en brist hos mig eller är det så alla känner? Det vimlar av tankar och intryck.

På tåget hem lägger jag upp mina fötter. Jag tittar på bilden framför mig. En människa med ett mikrofon huvud. Jag kan börja leka med tanken att detta var min reskamrat. Jag hör tåget slå sin lov över rälsen och jag tänker att om han talade kunde jag kanske också ha förmånen att knäppa av och på en liten knapp som kanske skulle sitta bakom hans mikrofonöra.

Jag stillar min fantasi och läser en liten fråga om min nya bok. Hur jag hinner? Jag kan inte svara på den frågan alls. Det finns annat jag absolut inte hinner med. Det vet jag med bestämdhet.

 

Publicerat i Skriver om ditt och datt | Kommentarer inaktiverade för Tunga fötter och märklig konversation