Om elevernas förhållande till text kan vi inte veta

JAG SKÄNKTE YTTERLIGARE ETT INLÄGG TILL CENTRUM FÖR LÄTTLÄSTS BLOGGSTAFETT: 

Det här blogginlägget ingår i Centrum för lättlästs bloggstafett om språk, makt och demokrati. Centrum för lättläst arbetar för allas rätt till litteratur, nyheter och information utifrån var och ens förutsättningar. Mer information om bloggstafetten och fler blogginlägg hittar du på Centrum för lättlästs hemsida.

Nu vill jag lämna över stafettpinnen till …

OM ELEVERNAS FÖRHÅLLANDE TILL TEXT KAN VI INTE VETA

Vi läste Anne Franks dagbok i en av mina klasser. Jag läste högt. Eleverna fick vara, pröva, tänka och göra saker ur boken. Ibland satt familjen Frank tysta i timmar för att inte höras från sitt gömställe. Vi prövade att vara tysta, tysta i klassrummet. Vi rörde oss inte. Vi tittade inte på varandra. Vi lyckades sitta fem minuter i deltagande tystnad för att försöka förstå vad Anne Frank och hennes familj fick göra för att inte bli upptäckta. Allt detta väckte frågor, tankar och funderingar. Litteratur gör så med oss människor. I skolan gör vi det gemensamt: Tänker, funderar och undersöker vilka vi är och vilka vi blir då vi prövar innehåll och innebörder i de skrivna orden.

Under min läsning kom tidningarna att skriva om den kvinna som räddade dagboken undan nazisterna. Vi läste artiklarna noga. Hur hon såg på sin uppgift. En av mina elever blev alldeles berörd och bad att få kopiera ett litet stycke till alla sina klasskamrater. Hon  hade läst några rader som hon tyckte handlade om att vara människa. Min elev ville också ta hem dessa meningar för att ha dem hemma och läsa. Och som alltid då text berör på detta plan handlar det om att förstå något man inte alldeles säkert kan berätta om genast. Något slår an själva livskänslan, man blir människa. Det är något med att vara människa med någon annan.

Jag grubblar mycket på vad litteratur gör med oss, med barn och unga, de växande. Jag har ofta blivit förvånad över hur mina elever tar sig an texter. Jag tror min inställning är att ge utan att kräva gensvar genast, att litteraturens texter omsluter oss i klassrummet och att tankarna får ha lite luftutrymme för egen inre och yttre verksamhet. Jag har själv läst böcker som jag inte har förstått men långt, långt senare lättat på sin förlåt och visat sin prakt och givit mig möjlighet att dela mina upplevelser, upphäva ensamheten i mina problem, och känna mig större, inte mindre, för att orden vecklade ut min värld.

Här är texten eleven omslöt i sitt inre, årskurs fem:

– Jag hoppas jag blir en sån här människa, sa eleven. Jag hoppas verkligen att jag blir en sån här människa.

Orden hade hamnat i en läsande människa.