Jag har tidigare skrivit om hur det är att hålla undervisning. Om att hålla om den som man håller ett glas vatten. En lärare skrev och bad mig säga något om att spilla ut och inte hålla, hur man kan tänka och hur man kan förändra. Och jag tänker så här:
Den lärare som frågar så försöker hålla sitt glas med vatten, alltså hålla i undervisningen och eleverna, och att vägen dit alltid måste innebära att man spiller lite, för att man har hällt i för mycket vatten i glaset och kan inte hålla det utan att spilla. Medvetenheten om att man inte alltid lyckas, att man också spiller för att man tappar greppet om sin undervisning betyder också att man har något att förhålla sig till, man förlorar inte greppet hur som helst utan man äger en viss medvetenhet om hur man förlorade greppet och vad det beror på.
Helst av allt önskar jag säga läraren som spiller, att det inte är så farligt att spilla ut, eller förlora sin klass för att man plötsligt blir avbruten, tycker sig måste uppfostra eller kommer på avvägar för att en annan lärare plötsligt kommer in och har ett och annat att säga till om, eller att man inte riktigt kom ihåg att det var glaset man skulle hålla, utan ställde det ifrån sig och …
Undervisningen är det som stöttar läraren och eleverna. Därför måste vi ständigt våga utmanas, och låta eleverna påverka den, fråga för att de vill veta, och hålla i det som är i fokus, alltså själva undervisningen. Samspelet med den är elevernas möjlighet att lära.
Något jag gör för att veta vad som ägt rum av lärande:
- vad innehåll lektionen
- hur relaterade eleverna till lektionen
- hur utvärderade eleverna sitt lärande
- vad lärde sig eleverna
- hur förstod eleverna undervisningen
- vilka frågor hade jag förberett mig med
- vilka frågor ställde eleverna
- på hur många sätt kunde eleverna pröva
- hur vet jag att undervisningen påverkade elevernas lärande
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
