Avfart skola!

Idag sa jag:

– Vi kör på en raksträcka. Vi kör fort. Vi kör i 130.

Och jag menar det. I skolan går allt fort. Jag tänker på författaren Petter Iwarsson och boken ”Samtal i skolan” (2014). Petter Iwarsson sa att skyltarna utanför skolan visar att vi ska sänka farten. Men inne i skolan kör vi i 180.

Vi vet alla att det är absolut förbjudet att köra fortare än 30 km/tim utanför en skola. Men inne i den. Där tutar vi och kör. Vi kör fort. Vi kör fortare. Och vi blir fartblinda. Och farten sätter sig i oss. Vi skyndar. Skyndar. Skyndar. Springer. Jag talade om stress.

Jag talade om hur en stressad lärare inte kan ta in världen på det sätt som barn kräver. En stressad lärare har nog med sin stress. Ni vet, när man känner sig stressad stänger man av för andra, blir irriterad om någon gör det besvärligare för oss, och barn som alltid gör det, med sina frågor, sina tappade saker och sina alldeles för långsamma ben, och så lär de sig inte fast vi skyndar oss att dra dem igenom kursplanerna. Åh, jag vill så gärna lägga handen på lärarens axlar och säga:

– Sänk farten. Kör samma hastighet som utanför. Känn på pulsen. Är den tillräckligt låg så att du orkar en elev som tappat sugen, så att du orkar finnas för en elev som känner sig ensam och som inte längre tycker att eleven kan?

Idag pratade jag om den där stora vägen vi kör på. E4 vägen. Den har jag talat om ibland. Den där raksträckan som vi kör på. Den som är så tillrättalagd att inget kommer hända på den vägen. Annat än att vi kanske somnar vid ratten, kör om, gör annat som man inte får göra då man kör bil, och ser inte omgivningen för omgivningen har blivit osynlig för man får inte störa en bilförare. Det finns lite skyltar som påminner om avfarter och rastplatser men annars så kör vi på. Inte mycket att titta på. För det hinner vi heller inte med. Svisch! Så kör vi förbi.

Den där långa vägen. Den raka. Den säkrade. Den med skyltar ibland. Så lite att uppmärksamma. Så olikt lärandet. Lärandet kräver underhållning. Då måste man stanna upp, då måste man få åka lite på småvägarna, de där snirkliga och där det finns saker att se på. Ett barn måste lära om världen. Världen är inte en raksträcka där vi kan köra på i 130.

– Ja, vi måste sänka farten. Vi måste lägga handen på pulsen i skolan. Sätta upp skyltar med påminnelser om att det är inte farten och takten vi ska höja kring barn. Vi ska förändra vägen. Den väg som vi inte visste fanns ska vara en väg i skolan. Den in i matematikens värld, i kemins, i engelskan. Den värld som ska öppna sig för oss. Ingen väg är det. Utan många vägar. Olika hastigheter. Och mötet mellan människor måste få bli verkliga möten mellan människor, så sa jag.

Jag tänker på Nelson Mandela. Han fick en slags makt i fängelset. Inte för att han gick i den takt man krävde att han skulle gå utan genom att sänka hastigheten i promenaden. Den påverkar.

Jag tänker så om skolan.