Då jag var barn bäddades jag ned då jag var sjuk. Jag låg i en säng hos mormor och morfar. Vid feber fick jag inte kliva upp utan serverades lunch från en bricka. Mormor lade sin mormorshand på min panna, bäddade om lakan och täcke och så låg man där man låg. Det fanns ett rum intill köket hos mormor och morfar. Pigkammaren kallades det. Där låg jag och var sjuk. Dörren stod lite, lite på glänt. Jag såg mormor svischa förbi i ögonblickssekvenser. Hon bakade. Hon lagade. Drack kaffe. Lyssnade på radio. Det var alltid radio. Radiorösten berättade. Jag lyssnade.
Sjöväderrapporten var det allra bästa. Det var långt senare jag förstod att det var sjövädret jag lyssnat till. Jag var vuxen då. Jag älskade orden ”doggers bankar”, Långe Jan och alla de andra orden. Jag älskade rösten som alltid återkom. Jag förstod på det sätt jag förstod. Jag förstod inte på det sätt de vuxna förstod. Sjöväder var liksom ett väder över en sjö. Doggers bankar var någon som ville banka sig in i något litet hus och hälsa på Långe Jan. Min fantasi dansade in i sjöväderrapportörens läsning. Det underbara var också att jag lyssnade till sjöväderrapporten många, många gånger. Samma stämma. Liknande innehåll. Som en dikt med fantasieggande ord. Min fantasi fick lekutrymme.
Jag låg i en säng och lyssnade, tänkte och funderade. Jag ropade på mormor och frågade ibland om varför Doggers bankar och hon lät mig behålla äventyret genom att inte ge mig hela innebörden. Det kan jag tacka min mormor för. Hon lät mig ha mina frågor kvar. De sprack inte upp i kunskap. Inte genast. Min undran och förundran var en källa. Än idag lever jag med frågorna. Inte så ofta svaren.
Idag lyssnar jag till Land- och sjöväder och får den där känslan tillbaka. Jag tycker mig se dimman som rullar in och jag hör rösten som vore den en sagoberättares.
Det går också att följa med musiken och möta ordet Doggers bankar i denna sång.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
