Att skapa en förändring, liten som stor, kräver uthållighet. Uthålligheten behöver stöd i kunskaper och tidigare genomförda förändringar. Det räcker inte med en vision. Man behöver också kunna visualisera vad det är man vill uppnå. När jag förändrar undervisningens form har jag ofta eleverna mot mig. De vill ha det de är vana vid. Tråkigt kan de säga men göra uppgifterna på det sätt jag möjliggör för dem. Jag vacklar inte i mig själv. När jag vacklar måste jag söka stöd i det jag vet om undervisning, samtala om det jag kan och strävar för, öppna böckerna för att läsa på och läsa om. När vi säger att vi har gjort det här men det fungerade inte har vi ofta kommit in i tvivel och mött ifrågasättandet.
– Ska vi göra det här jämt? frågar eleven.
Ja det ska vi göra jämt, svarar jag. Därför att det är ett återkommande arbete att utveckla sitt språk. När jag hör eleven sucka trött av faktum ser jag samma elev arbete idogt med det som ligger framför eleven. Det är detta jag ska fokusera på. Hur eleven möter den förändring jag kommer med, härbärgera motståndet och envist kravla vidare i det som kan utvecklas till något eleverna förstår som undervisning och lärande.
Jag har gjort det så många gånger. Förändrat i rådande struktur. Mött motstånd. Mött arbetsinsatser. Sett lärande och genom det återge det till eleverna. När jag fått igenom det jag vill kommer eleverna ofta att också önska sig mer av det vi då har och ger i skolan.
Det är då vi tvivlar på vår förmåga som vi ska utforska densamma. Tvivlet är inte farligt. Tvivlet är viktigt men behöver ventileras och ges tillräckligt med näring för att tvivlet ska ersättas med vilja och nyfikenhet och fortsatt lärande utveckling hos läraren. Hos oss. Hos mig.
Hej HOPP till dig från mig,
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
