Förskolan! Jag önskar att vi alla tog del av läroplan och kursplan för förskolan. Det pedagogiska innehåll som skapas vid förskolorna där jag befinner mig gör mig lycklig.
Det är ett medvetet anslag från pedagoger som skapar innehåll som i sin tur skapar sammanhang och mening för de barn som får förmånen att befinna sig i dessa processer. Då jag föreläste för förskolecheferna fick jag så många frågor om lärandeprocesser som gör mig lycklig. Det är ett perspektiv jag känner mig hemma i och jag föds i min föreläsning – mina ord får större vingar och mitt pedagogiska hjärta kan slå kraftigare.
Jag tror det är just anslaget att ansvaret för innehåll är pedagogens och förskolans och att ansvaret inte ligger i och hos barnet. Jag tror det är för att det pedagogiska innehållet gör något med barnen och att man observerar vad och hur barn agerar kring det fokus man ger dem och låter dem processa. Jag tror att jag är allvarligt vårallergisk mot felsökeriet och exkluderingsbedömningarna som kan omsluta en elev, i bästa välmening men ack så olyckligt, och att ansvaret inte kan förskjutas från vuxenvärlden till eleverna. I de förskolor jag besökt ser jag inte detta, hör det inte, och jag tänker att det är en linje, ett förhållningssätt, ett ansvar jag känner mig mycket hemma i.
Dessutom tror jag det är mycket, mycket klokt och viktigt att skolan vet något om detta innehåll så att skolan kan ta vid och bygga vidare på läromiljö och innehåll så att eleverna tillåts fortsätta att utvecklas. Jag är mycket rädd för elevernas oändliga samarbetsförmåga och anpassningsvilja – den som gör att de vill vara en del av den gemenskap de erbjuds, och den anpassning de gör för att ingå – men där de har för få utmaningar i det innehåll som de får. Barnets hela värld måste vara fokus för deras utbildning. Är skolan tråkig så anpassar sig ungarna till det också.
Jag kan ibland rysa då jag tänker på ett klassrum för högstadieelever, ibland omnämnda som hemklassrum, men … allt annat än hemkänsla ger de, nakna på innehåll och processer … och jag tänker att de mål som finns på en vägg i skolans ena hörn är de mål vi ska nå, och de trivselregler som syns i nästa hörn är den fostran vi kräver – men att rum och innehåll illa samspelar med vårt vuxna ansvar att försätta eleverna i tänkande och synliggöra de processer som eleverna själva är i. Nakna rum kräver mycket av den som är där. Och kursplanens ord om kreativitet kan rummen knappast leva upp till. Man kan fråga sig vad som händer från förskolans första dag till högstadiet sista dag. I vilken miljö växer jag upp? är en fråga att allvarligt grubbla på.
Jag kan låta hård, men lärandet är alldeles för roligt, spännande, underbart, fantastiskt, viktigt för att göras tråkigt. Så tänker jag och önskar att jag fick gå i kalasskor idag!
ATT GÖRA RÖRLIG FILM I FÖRSKOLAN - TVÅ HUSHÅLLSRULLAR - OCH PAPPER - OCH VIPS! EN FILM! KLART VI KAN! tycks ungarna tänka. DEN PEDAGOGISKA MILJÖN skapar just detta självförtroende.
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Matte med kossan
Idag, mellanmål med 2åringar.
Sspirit – Nu är det slut på mjölken. Hur ska vi få mera mjölk?
V. – Vi kan ha en ko på dagis.
P. – Jaaaaaaaaa.
C. – Då kan vi rida den.
V. – Och dricka mjölk. P., vill du ha mera mjölk?
P. – Ja, tack.
C. – V. vill du rida kossan? Du kan sitta framme.
V. – Och P. kan sitta bakom mig.
C. – Och jag kan sitta bakom bakom dig.
V. – Nej, C.. Du får inte plats.
Spirit- Hur menar du, V. att C. får inte plats? Hur många får plats på kossan?
V. – Jag menar att C. ramlar av.
Sspirit – Hur ska vi göra så att C. får plats på kossan?
V. – Han behöver en handtag.
C. – Ja, en handtag och vantar. Då kan jag rida fort, fort.
Sspirit – Hur kan man ha en handtag på en kossa?
P. – Man kan hålla svansen.
Sspirit – Vilken svans? Din?
P.,V., C. och L. som bara äter och lyssnar- Hahahaha. Vad tokigt! Det är kossans svans som man kan hålla.
Sspirit – Joo, vad tänkte jag på?! Nu förstår jag. V. du sitter framme, P. sitter bakom dig och bakom P. sitter C. och håller i svansen så att han inte ramlar av. Då kan ni rida tillsammans. Är det så ni menar?
De tittar på varandra och V. svarar:
– Ja, så är det bara.
Sspirit – L. vad ska du göra, vill du inte rida kossan med dina kompisar?
L. – Nej. Jag har min kossa. Och jag dricker välling.
Sspirit – Var hittar du välling?
L. – Åååååååååh . Från min kossa. Hör du inte vad jag säger?
Sspirit – Oj,nu blev du arg. Jag hör dig, men jag förstod inte. Nu vet jag vad du menar. Det låter jätte bra med en kossa som man kan få välling av. Vad tycker ni? Tycker ni om välling?
V. – Jaaaaaaaa. Jag älskar välling.En kossa som ger välling, den, den är bra att ha!
P. – hahahaha.
C. – Ja. En kossa som ger välling. Och rida fort, fort, fort.
L. – Det är min kossa och det är min välling!
C. – Få jag vara med?
L. – Det får du. Och P. och V. kan också vara med.
Sspirit – Man jag , då? Får jag vara med?
P. – Du får det. Men du dricker inte välling. Du dricker kaffe.
Sspirit – Vad glad jag blir! Tack!
Dessa underbara, underbara barn! Våra lekar. Mitt i allt måste ”äta mellanmål här och nu”. Hur mycket lek och hur mycket ”måste” kommer de att inträffa senare om några år?
SÅ vacker liten berättelse. Stor! //Anne-Marie