Skriket från åttiotalisterna i mitt kök

– Mamma, fattar du, säger min son.

Min son håller en liten lerklump i sin hand. – Fattar du, jag gjorde ”Skriket” då jag var sexår. Det säger ganska mycket som saker och ting, sa min son. Jag tror de andra gjorde något annat. Men att jag gjorde ”Skriket” tror jag inte att någon ens förstod där jag var. Men jag visste vad jag gjorde. Vi hade väl varit och tittat på någonting… för mig är den här viktig just nu också.

– Varför var alltså möjligt då vi var små? Varför sa ingen någonting om det omöjliga. Det är en sådan ångest att inte veta om begränsningarna. Det är ett sådant skrik att inte veta om att det finns hinder. Vad trodde ni egentligen? Att allt var möjligt för att man var en människa? Det är nästan bättre med gränserna. Dem kan man ju utmana. Möjligheterna kan man inte utmana. De kräver ansvar – att man tar dom! Men om de inte finns? Vem är ansvarig då?

– Fattar du Morsan, som sexåring gjorde jag ”Skriket” och som vuxen … jag har fått något med mig. Jag har kunskapen om den här målningen. Och den är nog så sann. Skriket från åttiotalisterna håller jag i mina händer. Tänk att ingen visste vad jag kunde då? Det begränsade mig i en värld där ingenting kom att begränsas av omöjligheterna. Knäppt eller hur?

Att ta sig själv på allvar. Det kanske det handlar om mest tänker jag. Att hitta vägar som bjuder på ett visst motstånd är svårare att ta. Men livet erbjuder inga genvägar. Man måste ned i diket för att kravla sig upp. Gitarristen på sängkanten han gjorde en film om sitt intresse och struntade blankt i att allt som hindrade honom. Ingen förläggare skulle ge honom en utgivartid, ingen skulle ge hans idé någon plats, men han tog sig plats och det kan vara bra så. Utmaningar kräver ett visst motstånd. De gör det. Detta är inget skrik, min son, detta är en kille som levde ut sitt gitarrspelande och sin musikglädje. Vi andra kan bara säga – Fantastiskt och WOW…

Men min son,

jag delar dina tankar om att livet inte är en hoper med möjligheter. Det är en falsk bild av världen och om din möjlighet i den. Jag delar den. Och förbannar min egen uppväxt och den röda matta samhället lät mig kliva upp på och där jag vågade tro på mig själv i det lilla och det stora. Har man sökt 342 arbeten så är det svårt att känna den där tilltron, svårt att hitta platsen för viljan… svårt att tro att det man kan är värt något…

Kanske vi skulle utbilda också i det verkligt sociala livet och ge redskap i just detta. Att sitta på arbetsförmedlingen i några timmar och lyssna till hur man gör… Arbetslösheten bland unga människor är alarmerande stor. Och unga människor utan arbete är en tickande besviken grupp med människor. Varför berättade vi inte om det? Hur gör man?

Skriker?