Jag hörde mig själv säga igår:
Eleverna provocerar inte – låt oss säga att de improvoserar oss!
Det är ett helt annat perspektiv. Låt oss tänka att vi låter elevens uttryck bli ett avtryck och ett intryck om en annan ståndpunkt i frågorna. Låt oss tänka att vi blir provocerade på ett mer positivt sätt. Vi blir improvocerade! Vi utvecklar vårt tänkande och sätter lite ny fart på det.
I kursplanerna Loo-94 skriver man i den omslutande inledningen att eleverna ska få utveckla sin förmåga att förklara, analysera, argumentera och generalisera. Om undervisningen utmanar eleverna att utöver förklaringarna faktiskt argumentera och därmed kanske få fatt i lite analyser och därmed utveckla lärande, dvs, generalisera. Då måste vi börja med det i vår undervisning. Det är kreativt och utmanande. Jag skulle kalla det att bli improviserad – satt i rörelse själv.
Du fångar fint i ord den stimulans det kan ge att få arbeta som lärare när man är öppen för nya tankar och infallsvinklar. På så sätt så blir man ju själv stadd i ständig utveckling.
Jag instämmer med Elisabeth, du beskriver så vackert den lilla tingling av glädje som pirrar iväg upp från magen via hjärtat till huvudet när elever frågar ’varför gör vi det här? Vad ska det vara bra för? Vad lär vi oss av det?’.