Vi har blivit de skrivande människorna. Alla skriver i olika former och den digitala världen erbjuder oss att trycka ut våra tankar i det offentliga rummet. Vi kan kommentera inlägg i dagspressen, vi kan sända sms till när och fjärran, vi kan använda våra ord och våra formuleringar där vi själva önskar. Det betyder också att vi är mer läsande än tidigare. Men alldeles säkert är inte det.
Den slarvige läsaren som skyndar över budskap för att skynda vidare till det som säkert är mer intressant på nästa plats är också född. Jag märker själv att min läsförmåga, ja, kanske snarare, min läsork och förmåga sätt på prov. Jag sitter med mina boktravar och kräver av dem att genast göra något med mig redan vid första raden. Men det fungerar inte så med en bok. Boken kräver mer av mig än att jag fängslas redan i inledningen.
Jag minns min läsning förr. Den var långsam, djup och innerlig. Boken var mitt alldeles egna ordrike. Jag försvann in i författare, in i bokverk, in i andra världar. Jag kämpade med böcker som krävde mycket tålamod av mig innan portarna öppnades och jag var överens med författarens språk eller ingång till vad som skulle berättas. Jag minns böcker som jag velat lägga åt sidan men att detta motstånd som författaren erbjöd också krävde av mig att läsa igenom allt innan jag gav upp om just denna bok. Och i efterhand kommit att ge mig ytterligare förståelse ju längre tiden går och min egen livserfarenhet hinner ifatt boken innehåll. Böcker är knepiga saker. De verkar på längre sikt än just vid själva läsningen. De kastar ut sina svar i efterhand och då jag själv befinner mig i det frågande som livet utsatt mig för.
Böcker jag läste som barn, och böcker jag läste för tidigt och utan att ha den kunskap om hur livet förändras och sätter krokben för själva livsgången har kommit upp till medvetandet många år senare. Det finner jag märkligt och underbart. Jag vet böcker jag trott mig aldrig mera röra för att de inte gav mig något men som visar sig ständigt beröra mitt inre idag. Och idag vågar jag nästan inte läsa dessa böcker igen med rädsla att de förstörs i det skrivande de fortsätter att göra inom mig.
Jag har mina bokhögar. Och med sorg erkänner jag att jag alltmer saknar den omsorg om mitt läsande jag en gång var rik på. Jag kunde vakna en lördagmorgon och tänka att boken skulle bli min sysselsättning hela dagen – och så blev det då – idag är jag en rastlösare läsare – kanske alltför social med den pågående verkligheten att jag inte förmår stanna troget hos en berättare.
Men också detta att jag själv är skrivande och läsande. Min text läser jag ju automatiskt för skrivande innebär också läsande. Denna koppling mellan eget skrivande och eget läsande kan vara en möjlighet för att fördjupa förståelsen för texten i bunden form.
Boken är i bunden form. Och kanske just denna form är räddningen. Det finns inga bekväma klick ifrån boken, inga omvägar ifrån den text som skriker, viskar eller berättar i lugn och behaglig ton framför mig, och om jag behöver lämna boken så är det för att tänka, och just detta är bokens förtjänst förutom att den skapar en berättelse om något jag önskar få berättat eller ens aldrig hade tänkt skulle finnas och existera förrän jag just får det berättat för mig.
Jag håller min hand över böckerna. Och det kommer jag alltid att göra. Ju äldre jag blir desto större påminner sig mina lästa böcker inom mig. Det är inte bara ordförråd. Det är min erfarenhet som sprungit ikapp det jag en gång läste. Och genom min erfarenhet lyser bokstäverna därinne med starkare ljus. Det är en slags omläsning i den slarvige läsarens tid.
Tänker på när jag känner att jag skriver fram mig själv, en identitet i ett moment där mycket ännu inte är stabilt – en åsikt, en ton, en förståelse av mig själv utkastad…
märker att det är oroande, farlig läsning som intresserar mig, och att den allt mer sällan kommer till mig i ”the oldschool reading” (typ modernism, borgerliga romaner etc)… Att följa människor som utsätter sin identitet för risker i sociala medier blir mer intressant texter (eller böcker om man vill) – #vikanpackadinatweetsibokform
Kanske är texter sociala medier vår tids ”hyss”? (se annan diskussion!)
Vi vet inte om de är på allvar – och just därför måste vi vara särskilt allvarliga och uppmärksamma?
Denna tanke har också vaknat inom mig. Hur fria är vi där vi är? Vi måste alltid vara uppmärksamma på det fria ordet, men också rätten att värna det som är på insidan av vårt privata liv. Personlig är en sak. Privat en helt annan. Det skrämmer mig en hel del att vi inte kan skapa åtskillnad i dessa två begrepp – personlig och privat. Och hur nära kan en personlig berättelse bli för att inte övergå till att lämna ut och bli privat? Jag tycker frågorna är allvarliga, även i hyssform, och vi måste tänka kollektivt, värna varandra, påtala och undervisa. Skolans roll i dessa frågor är avgörande stor!
Må gott ni båda / Anne-Marie
Min (onödigt radikala) tanke är att språket aldrig kan bli privat eftersom det är underkastat så många konventioner och det vilar en tradition av att vilja bli förstådd i våra språkliga uttryck.
Jag behöver nog hjälp med att definiera privat på ett allmänt plan. De flesta menar nog att det handlar om sådant ”jag inte vill veta” eller ”sådant jag inte vill berätta”.
Minns du det där Joharis fönster?
http://www.vk.se/uploaded/image/2009/2/22/Johari1.jpg
De där rutorna som andra vet om mig men jag inte vet själv – är de privata?
Eller det bara sådant som jag medvetet bestämmer mig för att dölja och hoppas på att inte bli avslöjad med.
Jag tror att språket både klär av och maskerar oss.
Mats, den där sista meningen suger jag in i mitt språkliga nervsystem. Tusen tack. // Anne-Marie
Privat = ensam är jag ett monster
När jag blir personlig börjar jag att anta mänskliga former
Som professionell kan jag vara både kantig och svår, men framför allt alltid på väg
Varför skulle jag vara ett monster som ensam?
Har vi inte låtit det sociokulturella perspektivet blivit ideologi då?
Ingen man är en ö – men du föds och dör ensam.
Påståendet är givetvis en provokation – och kan även formuleras i termer av godhet, men något bra svar på den grundläggande privata frågan har jag inte funnit… Ge mig ett förslag 😉
Åh, vem är man i sitt privata, kanske vi inte är någon alls där, kanske vi sitter och relaterar oss själva till omvärlden, blåser upp oss, förminskar oss, gör oss värdelösa. Vi blir nog till i de flesta sammanhang tänker jag. Du blir till där du är. Jag tror vi påverkar varandra. Och i och med att jag skriver detta blir frågan om det privata plötsligt inte lika enkelt. Vi behöver andra. Och som Mats sa, ingen är en ö och det enda vi vet är att vi föds och dör ensamma. Men vi föds in i sammanhang och dör ifrån sammanhang skulle jag vilja lägga till. Vi ingår och utgår kanske man kunde säga. Att dö ifrån…
Inte föds man väl ensam…