Jag tänker mycket på den glättighet vi omger lärandet. Det får inte vara svårt, det ska vara lätt och någon lärande frustration får eleverna inte känna. Vi har målat in oss ett förrädiskt hörn då vi talade om det lustfulla lärandet och glömde bort att lärande kräver insatser och mödosamt arbete. Det är också så att denna trygghetsivran gör att vi kanske inte vågar oss ned på djupet, stanna kvar i det vi håller på att lära, fördjupa oss i det och gräva en aningen djupare i kunskap och föreställningar.
Lust kan översättas med ”vilja att pröva” och genast har vi en pedagogisk förklaring värd namnet. Men jag ställer mig tveksam till hur vi förstår. Jag vet att eleverna känner verklig glädje då de kan och kan använda sig av sina kunskaper. Att kunna och veta är lustfyllt i bemärkelsen – känsla av tillfredsställelse. Vi kanske ska tala om lärandets utmaningar och skapa sådana i skolan.
Sven-Eric Liedman beskriver dilemmat med intresset som den bästa läromästaren men också förmågan till ihärdighet och slit – ”för att nå backkrönet måste man betvinga motluten”! Läroprocessen är mödosam. Det är att invagga i en slags falsk trygghet att säga att den inte är det. Men eleven ska inte känna sig ensam under sina svåra passager av lärande utan istället få kunskap om att lärandeprocessen kan förstås på detta sätt. Läraren ska givetvis delta i processen.
Skolan har idag problem med det motsatta. Inte svårigheterna utan den att alla elever gör samma och ur samma böcker och mycket av just samma. Undervisningen blir i många och långa stycken monton och tråkig och därmed försvinner intresset. Det sker alldeles för lite interaktion mellan olika texter, skillnader där perspektiv kan jämföras och utvecklas, där elever får grubbla på samband och diskutera olika perspektiv. Vi har aldrig haft stöd för en undervisning där alla elever gör lika och samma utan tvärtom – haft och har stöd att i undervisningen ska utmana och differentieras i relation till kursplanernas innehåll. Schemaläggning av ämnen behöver inte betyda att eleverna samtidigt ägnar sig åt matematik utan att de kan få arbeta där de finner utmaningar och intresse. Schemaläggningen är till för att läraren ska ha koll på att alla ämnen kommer med och i tanken om att skolan är nationell. Eleverna kan erbjudas en ”cross-curriculum” skoldag. Det är lärarens uppdrag att ha ett förhållande till kursplanerna och deras genomförande i klassrummet. Eleverna får gärna ha engelsk matematik och förstå matematiska begrepp genom läsning av skönlitteratur. Det är läraren som förstår kopplingen till styrdokumenten och kan förklara innehållet i elevernas arbeten genom dem. Undervisningarna bör därför vara många och olika. Redskapen att lära också.
Det slår mig att jag inte finner en lämplig översättning av ”cross-curriculum” och det kanske också säger något om tillståndet. Kursplanerna tangerar varandra, ämnet bild kan kopplas till ämnet svenska, engelskan kan mycket väl vara språket i matematiken, innehållet i geografin berör mycket matematisk förståelse. Jag tror vi ska lära oss våra dokument och förklara dem genom vad som gestaltas av lärande i klassrummet.
Så tänker jag.
KÄLLA: Sven-Eric Liedman; Tankens lätthet, tingens tyngd. Om frihet, 2004
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Ämnesöverskridande är en tråkig och snål översättning, tvärsöverläroplanen vore roligare.
Jag häpnar varje gång jag påminns om det tänkande du lyfter – både över att det finns, i skolan, bland pedagoger, för det gör det, och över mitt eget sinnes förmåga att förskjuta vetskapen om att det finns, förekommer och rent av är rätt vanligt. Inte bara gentemot eleverna, det är inte så konstigt egentligen, om man tänker på saken (och det gör man nu eftersom man blev påmind om saken) det är samma tänkande som går igen när man pratar om skolutveckling men backar på många fronter för att någon inte vill utveckling, någon inte vill samarbete, någon inte har lust att fortbilda sig. I det fallet putsar man ibland upp det och kallar det ’samsyn’ och att ’skynda långsamt’, men det är eufemismer för samma sak.
Man vill inte befatta sig med motlutet, ingen uppmuntrar en, peppar, tjatar, eller säger att man kommer att gilla det när man väl är uppe och utsikten är fantastisk och därför når man aldrig krönet.
Jag kunde inte sagt det bättre själv! Jag förundras varje gång jag är ute på VFU hur lätt vi ska göra det för våra elever. Alla ska göra dessa sidor i matteboken den här veckan, har man inte gjort det? Ja, då får man jobba ikapp. Är det förresten att göra det lätt för dem? Det är iaf ambitionen, vad jag förstått.
Det känns ibland som att skolan är en enda kapplöpningsbana där man får springa varv efter varv ända tills man når kunskapsmålet. Är det inte sjukt?
Varför kan vi inte vara lite flexibla, varför kan vi inte väva in läroplanen utan att det blir stelt? Det är min utmaning när jag kommer ut som lärare: Att hitta läroplenen och målen i klassrummet, inte att tillämpa dem och ta fram material utifrån dem?!
Tack för dina kloka ord som får mina hjärnceller att hoppa till och fundera kring var jag befinner mig.
Hanna, så väl du formulerar det! Precis så är det ju, målen befinner sig i undervisningen, vi ska inte knöla in undervisningen i målen!
Jag är rädd att målen inbjuder till avprickning och då erbjuder ämnesindelning en perfekt organisatorisk form för det här. Redan idag möter jag skolor som har gett upp och väljer att ha enstaka temadagar då man jobbar ”ämnesövergripande” – men det finns en uppenbar risk att de här dagarna blir pliktskyldiga jippon och legitimerar den övriga monotonin.
Men jag har gärna fel och hoppas också att den här dimensionen blir synlig i den nya läroplanen. Har du set några tendenser i implementeringsmaterialet?
Jag har skrivit en krönika om läroplanen – läs i första numret av Lärarnas Tidning… Åh så bra att ni diskuterar med mig. Jag har en hel del tankar om det här. Jag tycker vi gör eleverna en otjänst. A-M
Jag tänker att brist, i bemärkelsen det vi saknar och eftersträvar samt frustrationen över denna brist, är en av de grundläggande drivkrafterna för att lära sig. Brist och frustration skapar vilja. Viljan att förändra och att lära. ”Det lustfyllda lärandet” där elevens vilja saknas eftersom den inte frammejslats i interaktion med en lärare som bär frustration, försvar av självkänslan, bristen och glädjen som finstämda instrument i sina händer, blir till ett överflöd av lust som rinner av eleven så snart denna konstlade form av lustfylldhet inte längre basuneras ut av läraren. Elevens drivkraft saknas i denna ekvation.
Pingback: Skolutvecklingen så den nästan inte märks? | Anne-Marie Körling
Malin, fortsätt utveckla dina pedagogiska tankar och gör det i den form där frågan inte genast får ett svar. Det du ser är det du ska fundera kring och anta det lärande perspektiv som följer med iakttagelserna är just ditt. Hela processen som sker i dig handlar om yrkestillblivelse. Jag är glad att du delar den med mig och här. Anne-Marie
P, elevernas drivkraft finns men inkluderas inte. Och ju längre tid i skolan kan den komma bort helt och hållet. // A-M
Jag funderar lite kring varför tvärsöverläroplanen är svårt och varför temadagar etc så ofta upplevs som extra tråkiga och tror att det beror på att de är svårare att göra tillsammans. När det gäller det bekanta känner läraren till vad eleverna kan och det flerstämmiga klassrummet kan ta fart med alla med. Det är risk att temadagar innehåller så mycket runt omkring att de viktigaste glöms bort och det ämnesövergripande innehåller så mycket att känna till så att läraren väljer trygga spår när det gäller elevinteraktionen. Då skulle många lärare behöva Liedmans kloka ord men också någon som förstår hur svårt det är. Det är i stort sett alltid med kollegor som bollplank jag har lyckats bredda min undervisning.
Jag citerar dock en ung man ”det ska inte vara lätt, det ska vara roligt” och visst gäller detta både för lärare och elever.
Pingback: Ansvar gör att man ställer krav | Jan Lenander – Lärare är bra att ha, blogg
Ursäkta min okunskap, men sätter inte timplanen käppar i hjulet för cross-curriculum? Och 40 eller 60 minuterslektionerna – de BEGRÄNSAR! Jag funderar mycket på vad det är som begränsar elevernas rätt till utveckling och lärande.
Bo P Lundgren tidigare generaldirektör för Skolverket är känd för ramfaktorteorin som addresserar just begränsningar för skolutveckling pga timplaner etc. men många begränsningar sitter faktiskt inne i våra huvuden. Det finns mycket som kan göras med befintliga timplaner mm.
Timplanen – ja, den kanske vi kunde diskutera hur vi förvaltar? Det måste finnas flera lösningar än att schemalägga i 50 minuterspass? Det kan inte vara i en och samma form. Jag undrar och grubblar.
Pingback: Tråk och lust « metabolism