Skolutvecklingen så den nästan inte märks?

Jag häpnar varje gång jag påminns om det tänkande du lyfter – både över att det finns, i skolan, bland pedagoger, för det gör det, och över mitt eget sinnes förmåga att förskjuta vetskapen om att det finns, förekommer och rent av är rätt vanligt. Inte bara gentemot eleverna, det är inte så konstigt egentligen, om man tänker på saken (och det gör man nu eftersom man blev påmind om saken) det är samma tänkande som går igen när man pratar om skolutveckling men backar på många fronter för att någon inte vill utveckling, någon inte vill samarbete, någon inte har lust att fortbilda sig. I det fallet putsar man ibland upp det och kallar det ‘samsyn’ och att ‘skynda långsamt’, men det är eufemismer för samma sak.

Man vill inte befatta sig med motlutet, ingen uppmuntrar en, peppar, tjatar, eller säger att man kommer att gilla det när man väl är uppe och utsikten är fantastisk och därför når man aldrig krönet.

Jag måste lyfta fram Morricas kommentar hos mig, Ja, egentligen alla som har svarat på mitt blogginlägg om den glättiga attityden till lärandet i skolan. Men detta med skolutveckling vågar vi heller inte beröra. Och ordet skolutveckling är nästan ett förbrukat ord. Vad är innehållet i ordet?

Det är som om skolan tillåts vara i sin linda, aldrig blomma ut i rätt tid, dö ut i näringslöst utanförskap.

Mats tankar om skolans lärande jippon – dvs de där veckorna vi har och som vi frigör med gränsöverskridande tankar och då vi ska sätta sprätt på kursplanernas innehåll känns frånvända och ger den bittra smaken av att efter den veckan då blir det ordning och reda igen. Då avslutar vi alltsammans med en slags utställning och pustar trötta och glada ut i lärarrummet och längtar tillbaka till den schemaläggning vi betryggats med. Visst behöver vi något beständigt och konstant i skolan men lärandets otrygghet måste vi våga oss på. Det är gungfly att lära sig. Att lära sig cykla måste vara ett värdigt exempel här, man vinglar till, faller, slår sig och lär sig för att slutligen kunna cykla uppför backar och nedför dem.

Jag känner en människa som flydde matematiken i skolan. Fick inte hjälp över krönet vare sig med inställningen till ämnet eller med att förstå att svårigheterna kom med själva lärandet och som i skolan övergav alltsammans. Några år senare läser samma person in hela gymnasiematematiken på komvux och inser och famnar sitt matematiska intresse genom att lärare och undervisare utmanat det som visat sig finnas. Men också för att själv ha funnit det. Svårigheterna att lära och förstå har triggat och utmanat mer än om det hade varit för lätt som en räksmörgås att lära sig. Inget är omöjligt. Men skolan hindrar! Ja, faktiskt hindrar. Vi sätter alldeles för snabba etiketter på elevernas svårigheter och river sedan aldrig av dem och därmed exkluderar dem ur undervisningens uppförslut där själva svårigheterna är och borde vara det underbara fokus kring vilket vi alla går in och problematiserar – just för att tillsammans lära oss och faktiskt hålla i lärandet och utvecklingen.

Skolutvecklingen är ocskå tam och lam. Det är en liten katt i en lärarsoffa som ibland visar klorna och väser ifrån för att sedan rulla ihop sig och sova vidare. Skolutvecklingen hör samman med elevernas läranderätt. Och eleverna utmanar oss att ta itu med monotonin och bristen på samspel med det eleverna kan och vill lära sig.

Eleverna utmanar oss med sin frånvändhet, sitt högljudda trots, sina sena ankomster, sina slarviga anteckningar, det är trots. Skolutveckling är smärtsam men det är all utveckling. Vi måste ställa oss frågor om vad det är vi gör? varför vi gör det vi gör? och hur vi kan göra det på några andra sätt? Kunskaperna och lärandet är det fokus vi ska ha och det ska genomsyra det mesta, vilket jag tror att det inte gör.

Läraryrket måste erkänna Jantekulturens grepp och en gång för alla mota Jante dörren. Det öppnar upp för de lärare som gång efter annan lyckas med såväl lärande ordning och kaos, där eleverna lyckas uppnå det lärande som förväntas av dem. Skolutveckling börjar där undervisningen engagerar, stöttar och utmanar eleverna.

Jag är rädd att målen inbjuder till avprickning och då erbjuder ämnesindelning en perfekt organisatorisk form för det här. Redan idag möter jag skolor som har gett upp och väljer att ha enstaka temadagar då man jobbar ”ämnesövergripande” – men det finns en uppenbar risk att de här dagarna blir pliktskyldiga jippon och legitimerar den övriga monotonin.

Det finns ingen stuns eller frihet i en läroplan och kursplaner som reduceras till något avprickningsbart, det är en direkt feltolkning av dokumenten och dessvärre något som kom av vår bristande förståelse för Lpo-94. Jag ser dessa avprickningar och punkter mer som ett tappert försök att famna de gamla kursplanerna och söka göra det bästa av dem. Jag har alltid varit stor vän av Lpo-94 men det tog mig många år att förstå den. Implementeringen fick jag ägna mig åt själv och självständigt, alltså i den bemärkelsen att något egentligt stöd i skolarbetet inte existerade. Jag hoppas att vi i vår kommande implementering börjar med att göra kursplanerna och läroplanen till något gemensamt vid skolorna. Att lärare alltid, alltid, alltid bär med sig Lgr 11 in i alla diskussioner, lär sig relatera till styrdokumenten, och att alla möten betyder att vi har styrdokumenten i samspel med det vi gör och ska verka för.

Och kursplanerna är inte isolerade kunskapsområden utan beskrivna med syfte, innehåll för att just beskrivas som ämne. Lärarnas förmåga att levandegöra innehållet i kursplanerna är handlar om professionens förmåga att skapa en helhet av dem. Och det måste per definition betyda att läroplanens stora tankar om demokrati och människans okränkta värde, kunskapens betydelse och att vi samlas ihop för att lära ska omsluta de kursplaner vi har. Det är läraren som ska äga förståelsen och se kopplingarna mellan ämnen och givetvis låta eleverna förstå att de lär sig något som berör fler ämnen än ett.

Jag ser fram emot detta år. Jag ser uppförsbacken och den utmanar mig. På krönet kan vi sätta våra triumferande flaggor och spana ut mot det vi gjorde för att någonstans där framme se nästa krön och börja gå mot nästa uppförsbacke.

Låt oss våga!

Det här inlägget postades i Barns rättigheter, Klassrummet, Läraryrket och lärarrollen, Skolrättigheter, Strategier, Styrdokumenten och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 svar på Skolutvecklingen så den nästan inte märks?

  1. Jan Lenander skriver:

    Inlägget börjar med de otroliga olikheterna i perspektiv som existerar och hur detta ger den mänskliga dimensionen. När det gäller skolutveckling kan det förstås vara besvärligt med alla de olika perspektiven för de kan också innebära en uppsjö av olika invändningar mot idéer. Att lärare prioriterar olika är det som ger skolan kraft och lärares olika perspektiv kan användas till något positivt när vi utvecklar skolan. Att vi bär med oss Lgr11/Gy11 i alla diskussioner ger oss kraft och att vi trots våra olikheter enas kring den innebär gemensam kraft.

  2. Mats skriver:

    Vacker och hoppfullt!
    Jag vill också gärna tro att skolutveckling inte är ett förbrukat ord. Frågan om vad som gick fel vid implementeringen av lpo94 kommer säkert att diskuteras länge och jag är rädd att vi kommer att utnämna en massa syndabockar och hjältar på ganska lösa grunder.

    Vi behöver nog backa tillbaka till tiden före och läsa de texter som föregick reformen. ”Skola för bildning” är fortfarande en viktig text och jag är osäker på om det är rätt att lägga skulden på Skolverket och dess chefer. Fast först måste vi komma överens huruvida det verkligen var ett misslyckande. Det är också möjligt att se reformen som en del av en nödvändig pendelrörelse mellan decentralisering och detaljstyrning.

    Frågan är fortfarande hur vi skapar självförtroende hos lärare och lärarlag. Att våga arbeta över ämnesgränser måste vara en del av detta!

  3. Anne-Marie Körling skriver:

    Jag talar hela tiden om lärarens förmåga att omsätta mångfaldigt. Det är min övertygelse och så vill jag bli förstådd. // Anne-Marie

  4. Anne-Marie Körling skriver:

    Mats, självförtroendet kring och skolan måste byggas upp till förmån för profession och elever. Det är nödvändigt. Frågan är hur? //Anne-Marie

  5. Morrica skriver:

    Vi kan inte ändra på det som hände, och inte hände, 1994, men vi kan lära oss av det. Kanske finns det någon som ägnar sig åt att faktiskt gå tillbaka och forska i vad som skrevs, vad som hände, vad som planerades och vad som genomfördes. Det vore intressant att ta del av, jag har en känsla av att det skiljer sig en del av hur vi minns det.

  6. Jan Lenander skriver:

    Gunnar Ohrlanders bok ”Den gudarna älskar” gräver en hel del i skolpolitikens historia inkluderande reformen 1994.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.