Ett lärande exempel på värdighet i skolutvecklingen

Jag är sträng och bestämd i frågor som rör skolan. Det gäller skolans språk och gester i relation till eleverna. Jag tycker inte om att man talar illa om elever eller berättar samma historier om elever och ärver åsikter av kollegiet. Jag tycker inte om att vi betraktar eleverna som dom eller de och att vi distanserar oss i tröttnad, tidsbrist och elevförakt.

Det är stora ord och jag vill att de ska gnaga i oss vuxna. Jag blir uppriktigt ledsen över de gånger då läraryrket reas ut i illa förvaltande språk eller bristande insikt i de attityder som vi inom yrket kan och tror oss kunna förvalta i relation till elever. Jag blir uppriktigt arg då Björklund basunerar ut sin diciplineringstro och ser den som kungsväg till en bättre skola. Därmed får de lärare som inte givits redskapen eller fått ordentligt stöd i sina relationsskapande möten med eleverna möjlighet och mandat att tänka och tycka och fälla kommentarer som ligger långt utanför det pedagogiska uppdraget.

Min erfarenhet av skola är att många elever inte kan saker och ting, eller att de faktiskt redan kan det lärare undervisar om men att de inte får uttala sig om sitt kunnande. Både bristen på kunskaper och tillgången till den bidrar till att man inte blir stimulerad och upplever sig utmanad. Det finns inget innehåll som ”fostrar” utan eleverna har tråkigt. De är sittande och mottagande i en tid där samhället utanför snarare förväntar sig att de är rörliga och kreativa.

Låt oss leka med denna tanke:

Du har bestämt dig för att lära dig köra bil, spela golf, ta en kurs i matlagning, lära dig att göra konster på cykel. Du har en hel del erfarenheter. Du kommer till en kurs där du nu ska få utveckla ditt kunnande. Du har betalt för det här. Du har förväntningar, du hyser hopp och du vill.

Låt säga att du övningskört med din allra gulligaste lärare, din flickvän, eller din galna men mycket pedagogiska och tålmodiga pappa, och så har du i din iver att bli bilförare läst in hela körkortsboken, antecknat frenetiskt och så… möter du bilskolläraren.

Bilskolläraren kör på i sina egna och hemtama fotspår. Undervisningarna har bilskolläraren färdigställt för flera år sedan och dessa appliceras nu på dig, på din förmåga, på din förväntan. Du sitter där du sitter och känner dig viss – inom si eller så lång tid ska körkortet vara ditt.

Men bilskolläraren börjar liksom från början. Du har redan provat landsvägskörning men nu får du starta om och köra på bilparkeringen bakom bilskolan. Du får lägga i ettans växel… och så får du föra bilen fram i en onaturlig hastighet på en onaturlig plats att köra. Läraren har inte förhört sig om eller respekterad dina kunskaper och inte heller varit intresserad av dem.

Första mötet med bilskolläraren måste vara av detta slaget. Bilskolläraren måste få veta om din kompetens. Det är lärarens uppdrag. Och bilskollärarens ansvar och trygghet. Så första gången är det kanske, jag skriver kanske, ok. Om bilskolläraren efter en svängom på bilparkeringen säger

– Du, du kan det här, låt oss ta en tur runt området. Vad säger du, känns det som en utmaning att ta en sväng ut på motorvägen, en liten tur runt samhället och sedan tillbaka?

så har bilskolläraren identifierat och bekräftat dina kunskaper och du känner dig glad, sedd, nyfiken, pirrig i magen för nu sätter bilskolläraren dig i aktion och kanske en aning svårare än det du tidigare gjort. Du får förtroende för bilskollärarens yrkesinsikter och förvaltande av sin lärarprofession. Dessutom så betalar du ju och nu känns det som att du betalar för något som har ett väsentligt innehåll. Då kostar det inte på. Då är du i utveckling. Läraren har också presenterat sin yrkesförmåga och yrkesuppdrag.

Men om detta inte sker och du nästa gång får sätta dig i bilen för att återigen köra på bilparkeringen där bakom huset så upplever du en början till ilska. Och den är sann och verklig. Och den kommer då du inte är sedd, förstådd och utmanad. Den kommer då du inte känner att bilskolläraren inte har intresse i det du kan utan gör det som bilskolläraren alltid gjort och alltid kommer att göra, oavsett dina kunskaper. Du är arg för att ditt intresse för bilkörning inte tas till vara. Och bilskolläraren verkar inte se dig. Nu börjar ett märkligt spel. Den som lär sig vill bli uppmärksammad, få kontakt och visa framfötterna. När det inte går och relationen inte påverkas av detta lägger sig ilskan och blir en slags passivitet. Ja, nu vet vi kanske att i valmöjligheternas värld så byter vi bilskollärare. För vi kan det. Men vi talar illa om bilskolläraren – och fäller ganska barnsliga kommentarer om att han har så fula kläder också. Vi är besvikna. Och för att visa det så slår vi lite hårt i bildörren då vi kliver ur bilens förarsäte. Bilskolläraren muttrar i personalrummet – Det är jag som kan och vet! Det är jag som är bilskollärare, inte ska de tro att de kan köra bil för att de har prövat lite med en gullig flickvän eller en tokig men snäll morfar! Jag är utbildad. Och jag har gjort det här i många, många år.

Men i skolan så går inte det.

Lärandet handlar om att bli sedd för det man kan och utmanad i det. Tänk själv – de gånger då du har suttit och lyssnat på något som du redan kan. Och du försöker berätta det.

– Jag kan skriva! säger du. Jag kan det här!

Men när du gör det så mottas du som ett problem. Du får höra att du kanske inte kan riktigt på det sättet som man ska kunna. Bokstaven A är en aning slarvigt skrivet. Istället för att få utmaningen att skriva en berättelse eller använda orden i en blogg…

Skolutveckling handlar om skolutveckling i varje relation till den lärande. Det är ett mikroperspektiv. Men om vi antar detta perspektiv, som vi dessutom har stöd för att göra, så påverkas hela skolorganisationen. Det blir en rörelse. Och den är lärande.

Det kan tyckas som vi talar om individualisering. Det gör inte jag. Jag talar om gruppens inre arbete och om den demokrati det är att få dela med sig i klassrummet och bland andra lärande. Frågan vi kan ställa oss är hur eleverna förstår våra uppdrag och uppgifter och om de redan kan – får utveckla nya och tillsammans göra mer av det som vi först gav dem till uppdrag.

Det handlar om demokrati och värdighet.

Och till avslutning – det ska vara autentiska lärande situationer – att lära sig köra bil på en parkering är inte verkligt i det större sammanhanget – man kommer ingen vart och bilkörningen leder inte riktigt till det mål som man själv har givit sig – den att börja samköra med andra bilister som också är i rörelse, få bilkörarkoderna och reglerna, göra bilresan från en punkt till en annan. Jo då – klart man ska köra bil på parkeringen för att göra en första bedömning och för att starta och återkomma till, kunna parkera. Det handlar om att inleda och avsluta. Men särskilt verkligt är inte bilkörningen på parkeringen. Det man undersöker där är om bilskoleeleven kan hantera redskapet bil och föra det framåt och lite bakåt och åt sidan och åt andra sidan. Men redskapslärandet utvecklas under hela läroprocessen – hur gör man och hur för man bilen i en rondell med alla andra?

Bilskolläraren är ett exempel.

Det har egentligen inte alls med bilskollärare att göra. Min bilskollärare tog mig på hiskeliga utmaningar för han trodde mig om dem. Och därför kan jag! Och jag ville ju från den absoluta början. En uttråkad elev kan bli en elev som börjar uttrycka sig eller resignera. Skolan får inte vara innehållslös. Det blir så tråkigt! För alla!