Skolfrågorna – soppa på en gammal rostig spik

Den debatt som nu förs kring skolan mår skolan inte bra av. Allanfrågan är allvarlig. Den vittnar om hur lätt det är att sätta sig till doms över andra människor med några få ord. Här blir några elever utpekade som de som inte längre ska kunna spela något över huvudtaget, de ska fostras och tuktas, ja deras Allanfasoner ska vi vuxna ta och justera. Och lyckas vi inte begär vi in förstärkning.

Nej, jag ställer inte upp på en sådan märklig samverkan mellan hem och skola. Den samverkan kräver mycket omsorgsfulla handlingar och skolgester där elevens lärande ska stå i fokus.

Jag kan livligt tänka mig hur det är för den förälder som blir inkallad att bättre fostra sitt barn. I det offentliga rummet är skampålen och skamvrån ett faktum där någon pekas ut och föräldrarna ska ta sitt fulla ansvar. Det är signaler som unga människor inte ska ha. Att vi i skolan inte klarar av dem. Det är fel signaler och det är synd och skam som föräldrarna omges med då de är i skolan för att komma tillrätta med sin avkommas brist på fason. Frågan är hur dessa föräldrar upplever skolan? Hur vi tar emot dem? Och om föräldrarna delar lärarnas åsikter?  Och det viktiga – samma barn kan vara ett under av skötsamhet i hemmet. Och den sanning som skolan ger kan illa stämma överens med den som föräldern har.

Jag har personliga erfarenheter av detta, och jag vet hur det känns när en skolvärld har valt att se på ett barn och sätta norm och diciplin i första rummet och inte acceptera att samma barn i en annan kontext inte alls uppför sig så som man säger i skolan. Detta kan leda till att föräldern känner sig ensam och övergiven istället för att skolan frågar – ge oss redskapen också i skolan – hur tror du som förälder att vi ska göra, vi vuxna?

Nej, istället blir det en olycklig separation mellan hem och skola. Besvikelsen över att inte få förklara sitt barn och bli erkänd för det man själv vet som förälder och som skolan kan ha föga insikt eller kunskap om kan ta olyckliga vändningar. Om vi lärare får tillåtelse att begära in fostrare från hemmet stör vi också relationen mellan barn och förälder vilka har en annan relation och i en annan kontext, läraren måste begära av föräldern att alliera sig med läraren och det kanske inte föräldern vill eller kan göra.  Läraryrket signalerar också ut att vi vuxna professionella inte längre kan och orkar ta vårt ansvar, vi har inga redskap för detta barn. Jag räds alltsammans. Det är ett övergivande som jag inte förstår mig på.

Jag tycker också att det är mycket små skolfrågor som görs ofantligt stora i rubriker och ges stort utrymme i media. Det är också allvarlig då skolan arbetar med sin värdegrund, hur att tala, vara tillsammans med andra människor, hur att förstå demokrati, omsorg, fostran och det största utbildningen, undervisningen och hur elever lär sig. In kommer diciplinen som ett ovälkommet brev i det viktiga arbetet med skolutveckling och ett grepp om lärandet. Illa formulerade skolfraser får utrymme och saknar innehåll och substans. Det är en gammal fostranstanke som ligger till grund för denna soppa. Ja, en soppa kokad på en rostig gammal spik. Inget annat.

Jag blir uppriktigt ledsen över att läsa i tidningar om ”Spela Allan” och skolans tillkortakommanden att inte klara av elever utan stå där och ropa på hjälp (ja, det är väl så man måste förstå alltsammans) i exempelvis Aftonbladets mycket underhållande krönika av Anders Westgårdh. Krönikören Anders Westgårdh avslutar sin krönika med – har inte Björklund någon som kan ta honom i örat?

Jo, jag försöker. Men jag vill inte nedvärdera Björklund. Jag vill inte kalla honom för något annat än Jan Björklund. Jan Björklund får olika namn överallt och jag sällar mig inte till dem som vill skapa en nidbild. Däremot vill jag ha goda samtal om skolan och skolans uppdrag, ett värdigt språk som omsluter elevernas väl och lärande utveckling. Jag vill inte att vi använder oss av enkel pedagogik, straffets och utvisningarna hårda tag, jag vill inte att vi talar generellt om ungar som växer upp och att de ensamma ställs ansvariga för sitt uppförande eller sina lustigheter. Vi lärare måste och ska verka för lärandet och för att vara modeller för hur man är som vuxen. Dessvärre blir en sak som lätt kan tas upp av oss alla – enkla ord – men som visar på ett elevförakt och en åtskillnad från oss till de och vi.

Jag kan tacka Jan Björklund för en del saker. Hans skolpolitik har satt skolfrågorna i aktivt centrum och vi tvingas att försvara oss, ge oss till tals, fila på våra argument och ge oss konturer för såväl yrke som uppdrag. Vi tvingas till det. Och det är bra. För genom att skolfrågorna lyfts fram och upp gör oss mer medvetna om vad och hur vi ser på vår profession och vårt uppdrag. Vi vet också att skolan har ett uppdrag som är stort och viktigt. Låt mig vara djupt självisk… låt mig tänka…

… att jag om några år… låt säga 15 år möter en elev. Jag vill kunna se denna person i ögonen och ta emot det som denna person nu själv kan. Kanhända är jag en vinglig liten tant som behöver läkarvård eller vara på ett hem för äldre, kanhända är jag i behov och som sådan mycket känslig för hur jag blir behandlad. Låt säga att det är så… då hoppas jag att min lärartid var av den kvaliteten att jag den gången tog mitt fulla ansvar för att möta upp elevens behov. Det kommer att visa sig i framtiden. Men jag är inte självisk. Jag tänker mer på hur det är att vara barn och ungdom i en värld där de målas upp som ganska besvärliga och odrägliga.

Det är så mycket enklare att skylla ifrån sig. Att inte se att jag som vuxen också kan förändras. Min relation till eleverna kan handla om att jag måste förändra mig. Eller ingå i ett kollektivt förändringsarbete. Helt enkelt börja titta på professionen. Och den tar inte i med nyporna. Den har helt andra möjligheter.

Och det vill jag.

Den diskussion vi nu för och har saknar reellt innehåll för de flesta. Därför är det en soppa på en gammal rostig spik! Ingenting annat.

This entry was posted in Barns rättigheter and tagged , , , . Bookmark the permalink.

15 Responses to Skolfrågorna – soppa på en gammal rostig spik

  1. Tack. Det är på nåt sätt läkande att läsa det du skriver här efter alla skärande rubriker den sista tiden. Jag är glad att du finns och att du har en blogg som ger mig möjlighet att ta del av dina kloka tankar och kluriga synvinklar i både ord och bild.

  2. Anne-Marie Körling says:

    Tackar jag för // Anne-Marie

  3. Mats says:

    Så fint du beskriver det. Eftersom jag har en Björklundvänlig vecka är jag extra glad att du talar klarspråk i en viktig fråga!

  4. Pingback: Tweets that mention Skolfrågorna – soppa på en gammal rostig spik « Anne-Marie Körling -- Topsy.com

  5. sspirit says:

    På ett halvår sedan jag dagligdags läser din blogg kan jag inte komma på någon annan gång när du var så djup upprörd över en fråga som berör skolan och barnen i synnerlighet. Inte att du tog lätt upp andra allvarliga ämne som du har behandlat. Men i allt allvarlig av dina ton och skrivelser råder en obotlig optimism, insikt och tro på möjligheter.
    Den här gången är mycket allvarligt och Björklunds uttalande tar priset för korkade idéer med möjliga mycket olyckliga konsekvenser för skolan som institution, eleverna, en hel yrkeskår och inte minst samhället som vi lever i.

    Och du, Anne-Marie, du tar priset för en mycket, mycket värdig förhållningssätt och människosyn. Och en gång till blev mycket lärorikt för mig.

  6. Anne-Marie Körling says:

    Det är sant Sspririt. Det är sällan jag blir upprörd trots att jag kan vara lättsam så har jag ett stort allvar. Men upprörd blir jag över det mandat man ger andra att tycka illa om, inte förvalta sitt uppdrag inför, ringakta barn och nedvärdera dem, och störa barn och föräldrars relationer. Jag tycker inte om att man pekar ut en endaste en och gör sig rolig på andras bekostnad, eller utesluter människor ur sammanhang. Jag blir inte arg men jag blir sant och ärligt pennvässande och en aning mer skarp.

  7. Tirsten says:

    Det är så helt rätt… ibland måste man reagera … när andra människor blir utsatta och kränkta kan man inta bra stillatigande sitta och se på …

    Tirsten

  8. Filippa says:

    Det var precis det här inlägget jag ville skriva, när jag istället av ren ilska råkade skriva ett elakt och dumt ett. Tack Anne-Marie. Jag upplever (som så ofta) att du sätter ord på det där svårfångade men självklara vi alla egentligen tycker…

  9. Pingback: DagensSkola » Smart strategi med skolfrågor. Men vad debatteras?

  10. Anne-Marie, jag delar inte alls din syn här. Jag ser varken fostran, tuktan eller skampåle. Tvärtom ett fruktbart samarbete mellan skola och hem. Vi gör redan så här på min skola. Det är inte ofta man behöver ta till en sådan åtgärd, men den kan ha väldigt god effekt och betyda hela skillnaden mellan en klass som fungerar och en klass som inte fungerar – för så stor effekt kan en enda elev ha ibland. Det som är negativt är att föräldrar får ett kännbart inkomstbortfall och också måste förklara en oetablerad typ av frånvaro på sin arbetsplats. Självklart handlar det inte om att ge föräldern skulden, det handlar om att be föräldern om hjälp. Inte handlar det heller om tuktan, det handlar om att bryta ett skadligt beteende och göra det olönsamt.

    Jag har skrivit en artikel på Newsmill där jag beskriver de situationer där det här verktyget kan vara till hjälp.

    http://www.newsmill.se/artikel/2010/08/10/skolpolitikens-dagsl-ndor-och-myror

  11. Anne-Marie Körling says:

    Jag har läst Helena. Men det är inte så jag tycker vi i skolan ska göra. Och skollagen ger ju rektorn en hel del redskap om det skulle vara så. Det tycker jag räcker.

  12. Vi behöver verkligen fundera kring vad som skapar utanförskapet, det som också politiker säger sig vilja bekämpa. När det finns ohanterad frustration och aggressivitet som undertext i samspelet mellan föräldrar, elev och skola, då brukar situationen eskalera, de onda cirklarna. Då behöver man verktyg. Men de formella befogenheternas ensidiga upptrappning räcker sällan till, liksom inte heller alltid lärarens goda vilja eller intention. När det går åt skogen ser jag ofta kommunikationens sammanbrott. Det gäller samspel i stort som smått…

  13. Anne-Marie Körling says:

    Petri – din text är viktig. Vill du skriva något om detta ihop med mig.. kanske jag kan intervjua dig i dessa frågor… en bloggintervju. Idag har jag presenterat dina böcker.

  14. Aleksi Kuisma says:

    Tungt, härligt upplyftande, hoppgivande men så ansträngande!
    Att tänka i flera led tar musten ur en.

    Barnen med utmanande beteenden gör mig så trött ibland, de provocerar, gör mig förbannad och irriterad. För det är just deras beteenden jag ser och blir trött på och provocerad över. Det provocerande barnet behöver märka att det inte är lönt att utmana, manipulera och störa i klassrummet. Med uppmuntran, beröm, stjärnor och annan belöning kan jag stötta barnet, ge en påputtning och utvecklingsboost åt det önskade hållet. Eleven ska vilja bete sig rätt. Genom att vara konsekvent erbjuder jag tydliga ramar inom vilka det är lättare för eleverna att orientera sig.
    Här var några huvudingredienser på soppan kokt på en gammal och rostig spik! Utifrån den teoretiska basen kan man variera soppan med olika kryddor som alla riktar sig mot beteendet. Snabbt och effektivt: eleevens problematiska beteende –> pedagogens konsekvenser (–> inlärning). Detta är väl tanken, tanken i ett led!?

    Vad händer om svårhanterligt beteende har en annan grund än motivation? Vad händer om vi alla gör så gott vi kan, alltså även barnen? Och vad händer om just denna struliga elev inte kan göra på något annat sätt? Det utmanande beteendet kan möjligtvis vara något som signalerar omgivningen att eleven kan ha svårigheter med att kunna förstå sociala sammanhang, planera och se konsekvenserna av sin handling, perceptuella färdigheter, eventuellt något annat. Kanske är eleven så spänt och stressad och hamnat så högt upp i affekt att hon/han inte kan göra något annat längre? Kanske kräver du för mycket saker som din elev inte kan bemöta? Och om så är fallet känns det då relevant att åtgärda beteendet, bestraffa och belöna? Blir det inte då ett bestraffande på andras svagheter (en indragen belöning kan också vara en bestraffning)? Kan du göra på något annat sätt? Du borde nog göra det.
    Så säger en stor del av forskning inom utvecklingspsykologin utfört under de senaste 20 åren. Tanken i något fler led: elevens problematiska beteende –> pedagogens sätt (förmåga) att förstå grunden till beteendet –> inlärningsstrategi (–> inlärning)
    Men så behöver vi väl inte tänka… eller kanske det är så att vi bara inte KAN ändra vårt tankesätt?

  15. Ina says:

    Vill mest säga tack till alla kloka, allvarliga och medmänskliga inlägg i den här frågan. Anne-Marie, du är så bra när de egna erfarenheterna får bilda underlag till dina tankar om det här!
    /Ina

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.