Matematik och läsning; Att väga böcker

I min första klass vägde vi böcker. Vi vägde små böcker och vi vägde stora böcker. Vi vägde på olika vågar och fick därmed en del böcker presenterade som hekto, andra som gram och några som kilogram. Jag tog med mig en gammal brevvåg och därmed måste vi också prata om hur många ord ett brev kunde innehålla. Någon elev tog med sig en badrumsvåg och vägde massor av böcker på den. Då kom jag ihåg min gamla familjebibel, den men kolorerade bilder, och beslöt jag mig för att bära mig den till skolan. Familjebibeln var tung. Den vägde mycket. Och eleverna förstod att här kunde vi inte väga på brevvågen, inte heller på bakvågen utan det måste bli på badrumsvågen. Här är min berättelse, den skrev jag dagen efter händelsen. Bibeln döptes till tunga boken. Eleverna gick första termin i årskurs ett. Vi hade vägt den och den låg kvar i skolan till nästa morgon.

LÄS TUNGA BOKEN FRÖKEN!

Tunga boken hade fröken inte orkat bära hem. Det förstår varje 6 och 7-åring. Dom hade lyft och tänkt. Tunga boken var tung.

– Kan du läsa tunga boken för oss? frågade eleverna.

Ögonen på barnen glittrar och frågan har bara ett svar.

– Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa! det kan jag.

Den 6 kilo och 800 gram tunga boken ligger på bordet. Andaktsfullt tyst är det i klassrummet. Det är förväntan på orden som ska föra rätt in i sagan.

Fröken bläddrar i tunga boken. Bläddrar långt fram. Till över mitten av tunga boken bläddrar fröken. Fröken vill läsa o Maria och Josef, de tre vise männen och om Herodes och skattskrivningen.

Ett sus av besvikelse

– Men Anne-Marie ska Du inte börja från början?

BÖRJA LÄSA

Börja läsa i böckernas bok? Tunga boken ligger kvar i skolan. Fröken har för lite muskler att bära hem den. Hon orkar den inte säger barnen då tittar på tunga boken. Barnen går omkring boken. Tittar på den. Vill pröva sina muskler. Lyfta upp den, bära den och jämföra med andra böcker. En liten kille undrar:

– Får jag läsa i den?

Borta är boken pojken måste lära sig läsa ur. Han öppnar försiktigt tunga boken. Fröken står intill och följer med den pedagogiska blicken. Följer då pojken försiktigt bläddrar de skirtunna papperssidorna. Försättsbladet och så … där…

Pekfingret stöttar och orden kommer,

långsamt,

Och jag som är läraren hör hur Gud skapade ljus och mörker första dagen. Det måste ha tagit tid.

Det måste få ta tid.

Och efter ljudande meningar åtföljda av pekfingrets stöd läser pojken så långt hans intresse finns där. Han tittar upp. Stolt!