Börja skriva: Skriva sig in i skrivandet!

Det är så mycket som är nytt för eleverna – av lärande – men som är gammalt och erfaret för oss som redan kan. Jag tänker alltid att det lilla barnet som lär sig skriva skriver in sig i sig själv, oftast med sitt namn som första ord, och påbörjar där sitt eget skrivande riktat till både sig själv och till omvärlden. Det är egentligen hissnade stort att det lilla barnet både kan och vill skriva. Det handlar så ofta om hur vi vuxna bemöter den unge författaren som använder sina ord och sin förmåga att uttrycka såväl känslor som händelser:

du e jetedum tyker ja

  • Läser vi eller rättar vi?
  • Ser vi meningen eller ser vi formen?
  • Ser vi både och?
  • Vad gör meningen med oss om vi är föräldrar?
  • Vad gör meningen med oss om vi är lärare?
  • Är det någon skillnad?
  • Varför då i så fall?

I skolan vill vi forma den unges bokstäver så att de blir läsbara för alla, vi rättar till penngrepp för att underlätta för hastigheten i skrivandet. Det kanske är bra, jag är en aning osäker på det. Vi har också en nitisk tanke kring stavning, dels för att vi vill att den unge skrivaren ska inhysas i de skrivandes värld där förståelsen för vad som sägs är viktig, men också för att vi i skolan och skriver bockar, ska rätta och justera.

Men istället för upptäcksfärden in i skrivandet, bokstavandet, krumilurerna som bildar a, b och ö, så visar vi på tistlarna och kräver att de unga på gränsen till skrivriket genast ska göra rätt. Därmed sätter skolan sina ord – vill, vågar och kan – en aning på sniskan.

 

Det här inlägget postades i Barns rättigheter, Hinder för lärande, Kommunikationen, Läraryrket och lärarrollen, Modellerna, Ordförrådet, Pedagogik och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.