Denna helg har jag läst Tomas Tranströmer, återigen. Jag har läst mängder av diktsamlingar. Jo, det är åtskilliga omläsningar jag gjort och gör. Om och om igen läser jag. Det finns ytterligare sanningar, djup och nyanser. Outtömliga är bilderna. Då jag läser inser jag att jag är en annan läsare än den jag var för 15 år sedan, också den jag var för 10 år sedan, och den jag var alldeles nyss. Jag förändras. Det gör dikten också. Förändras. Blottar sig ibland, skyler sig och flyktar iväg som en svårfångad skugga. Jag läser för jag kan. Jag läser också för att jag måste. Jag vill tänka!
Jag har letat speciellt efter ord, meningar och citat som kan beröra skolan och oss lärare. Och jag ber om förlåtelse för att jag självständigt lyfter ut och gör pedagogisk insikt av några rader. Jag kan bara vädja om helhetsläsandet. Om självläsandet. Om egenupptäckterna. Men jag gör detta till trots och använder orden att famna något jag tänker om skola.
De korta ögonblicken av frihet stiger ur oss – skriver Tranströmer, Hemligheter på denna väg 1958. Och jag tänker. Jag famnar dem till de ögonblick då läraren vågar närvara fullt ut och möta eleverna i det spontana, där frågorna och samtalen närmar sig det genuina, spontana och de där stunderna som mötet lärare-elev-innehåll verkligen gifter sig för en liten stund.
Fröet sparkar i jorden – Tranströmers ord ur diktsamlingen Hemligheter på vägen. Jag tänker mig eleven i skolan. Fröet till lärandet. Elevens lärande. Det måste röra sig, stöka sig in i skolvärlden, påverka med sitt växande, trotsa låga tak och vilja solen och kraften i detta. Det är ett frö. Inte ett busfrö. Det bråkar, rör sig, krånglar sig ut ur jorden för att det just växer.
Ingenting är kvar som minns – Tranströmers ord ur samma diktsamling. Och kanske är det skolans uppgift att minnas somligt och skapa historisk medvetenhet kring det som inte längre kan minnas. Vi kan minnas. Och i skolan minns vi saker och ting för att det berättas. Om dåtiden. Om samtiden. Om framtiden. Om mig, om dig och om oss.
Vi befann oss i första kapitlet av en mycket stark berättelse – skriver Tranströmer. Och jag vill tänka så då jag möter eleverna dag ett i skolan. Jag vill följa, berätta, beskriva och ge ordet, orden och låta eleverna skriva sig in i skolans berättelse och sin egen. Det är en stark berättelse – den om skolan och lärandet.
Vokalerna var blå himmel och konsonanterna var svarta kvistar – Tranströmers bokstäver. Jag tänker att det är väldigt stora ljud vi kan gestalta, ord vi kan skriva, fantasier vi kan ge fritt spelrum. Alfabetet och dess ljud är krafter, det skrivna ordet är såväl blå dunster som knivskarpa verklighetsbeskrivningar.
Varje problem ropar på sitt eget språk – skriver Tranströmer. Åh om det vore skolans och klassrummets anslag. Att vi har ett språk och letar efter ett annat språk. Matematikproblemet ropar på sitt språk. Eleven som inte söker sig till skolan behöver få sitt språk. Det är språkliga nyhetsupplevelser. Problemet är inte farligt. Det är språket om problemet som är livskraftigt eller dödsryckande. Åh, du har ett problem med det här matematiktalet – låt oss grubbla tillsammans – härligt! Kalle, han är ett skolproblem. Olösligt. Nej… att söka språket, nyfiket och fundersamt. Till vem ska detta språk gagna och omsluta?
Därför måste vi hämta ett nytt språk – Tranströmers ord i diktsamlingen Mörkerseende 1970. I skoldebattens ljus och mörker, dysterrapporter och kvalitetsnedförsbackebeskrivningar behöver vi hämta ett nytt språk. Skolans inre kraft har jag talat om. Kraften kring innehållet, kraften kring eleverna, kraften i läraryrket. Kraften i språket om skolan, lärare, rektorer, elever, skolmaten. Vi måste hämta ett nytt språk. Använda det före själva handlingen som språket kan skapa. Som Vygotskij. Att få språket och göra det till sitt.
Och det finns en båt som vill lägga till – försöker just här – den kommer att försöka tusentals gånger – skriver Tranströmer i Mörkerseende. Jag kan inte låta bli att tänka på att eleverna gör så med skolan. De försöker verkligen vara elever, lära sig det som vi säger till dem är viktiga saker. Ibland stöter skolvärlden eleverna bort. De stökiga får tvättäkta stämplar om sin stökighet, sin ovilja att lära och aldrig ser vi att de ständigt lägger till, skolanknyter, vill hoppa på skolan för att de gör det på sina egna vis, som olika båtar ur olika hav. Men bryggan … skolan … kanske inte låter dem.
Uppdrag – att vara där man är! Det är Tomas Tranströmers ord ur dikten Posteringen, ur diktsamlingen Stigar, 1973. Uppdrag – ja vi lärare har uppdrag. Det uppdrag som inte syns fullt ut är att vara där man är. Om vi är i klassrummet, tillsammans med eleverna så bör vi vara där. Det finns inget starkare än en närvarande människa. En lärare som är där med eleverna! Här och nu. Just nu!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Hej Anne-Marie! Jag har nu följt din blogg under två månader och förundrats över din produktivitet och inspirerats av dina inlägg. Jag har läst, begrundat, läst igen och reflekterat och så sakteliga känt att jag förändrats lite i min roll som lärare. Dina ord följer med in i mitt klassrum, via mig naturligtvis, men ändå. Tack för inspirationen och tankarna du får mig att tänka!
PS I morgon ska jag och mina 8:or ge oss ut på en resa. Vi ska upptäcka ordet ”civilkurage” tillsammans. Vad tror du om det;) DS
Blir igen så stärkt och uppmuntrad i min vandring på lärarndets väg och lärarens stig. Tack för inspirationen kring Tranströmer.
Liksom Lena i kommentaren innan ska jag och eleverna gå på upptäcktsfärd kring ett, eller kanske flera, ord den här veckan. Återbruk. Och Återvinning, Återanvändning.. Vi upptäcker ordet om och om igen. I många sammanhang. På många sätt. Praktiskt och estetiskt. Vi återbrukar ordet.
Ser fram emot en härlig och lärorik vecka.
🙂