Det är det här med årskurser. Det är det här med det taklösa lärandet. Det är det här med hur ge eleverna lärande möjligheter vida förutsättningar inom årskursen. Ja, en enkel sak är att inte bara ha böcker inom årskursen. Ta exempelvis matematikböckerna.
En-till-en-principen gäller alltid läromedel
Har vi en årskurs fyra så köper vi in en trave med böcker för årskurs fyra. Alla ska ha en var. Det är vi noga med. En-till-en-principen råder då det gäller läromedel. Det må vara så. Men lärandet inom årskursen ser inte riktigt ut som det vi får ur böckerna. En del elever kan mycket snabbt, andra behöver gå tillbaka och repetera för att förstå, en del förstår årskursens innehåll men vill få utmaningar inom ett specifikt område.
Hela skolämnet från årskurs ett till nio i varje klassrum!
Låt oss säga att vi istället har en matematikbok från alla årskurser i våra klassrum. Det borde vara obligatoriskt. Att vi byggde upp ett matematikbibliotek i klassrummet. Vi ska ha möjligheterna inom räckhåll. Då kan vi ge eleverna rörelsefrihet i lärandet om så bara i en annan årskurs. Jag har haft en elev som älskade att räkna skala. Hon fick i årskurs fyra följa spåret för skala från årskurs fyra, till fem, till sex, till sju och slutligen till årskurs åtta. Det taklösa lärandet inom skolan. Det möjliga att utveckla och ge eleverna. Skolan ska vara generös.
Det inom skolan taklösa lärandet
Det gäller också att kunna gå tillbaka för att förstå återigen. Då behövs matematikböcker att se hur man introducerade exempelvis skala. Det betyder att vi får röra oss inom matematikämnet.
Textrörligheten i matematiken
Jag tycker också att det vore rimligt att man inte kastade ut gamla matematikböcker bara för att man har fått nya. Varför inte ha kvar ett antal äldre matematikböcker så att eleverna får undersöka hur olika matematikförfattare förklarar dilemman och hur de modellar tänkandet. Det borde införas mer av textrörlighet också inom matematikämnet.
Ingen tyst matematik
Detta med litteraturen i matematiken är viktig för mig. Jag tror inte på den tysta matematiken. Jag tror på den talade, den omtalade och den tillförande matematikundervisningen. Jag tror inte på hindren och begränsningarna. Jag tror på utmaningarna, fortsättningarna och tillåtelsen. Det är i undervisningen jag håller elevernas lärande och det är i den jag kan fördjupa mig inom områden knutna till kursplanerna. Boken kan aldrig ersätta det mänskliga mötet med matematiken. Men boken i matematik kan stötta såväl eleverna som läraren. Så länge boken inte får göra arbetet ensamt och eleven får vara tyst kring sitt tänkande.
Följa lärandet
Och lärarens roll blir då att följa med elevens lärande! Det är en konst att lita på lärandet och tillåta det att ta ut svängarna.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Tack, jag älskade att läsa detta. Kommer själv ihåg när min lärare sa till mig i årskurs 3, ”Hadar, du ska få fyrans mattebok, men egentligen ska du inte veta detta ännu”
http://www.fritidspedagogik.se/
http://fritidspedagog.wordpress.com/
Hadar – härligt att du fick! Underbara lärare som lät dig! Ditt lärande är taklöst. Ska kolla att jag länkat till dina bloggar!
Ha, ha, Jag har felläst ditt begrepp ”taklös”. Jag har läst ”taktlöst” – vilket jag tycker om. Vi ska inte valla eleverna i takt genom skolan. Jag är länkad! Tack.
Ska även maila dig med en förfrågan, snart.
Jag gillar såväl taktlöst och taklöst. Som en lek! Må gott!
Vad gör man med de elever i matematik som hellre gör samma sak om och om igen? De elever som inte vill utmana sig själva, utan gärna backar lite och gör det som de är supersäkra på?
Hur får man dem att våga och vilja bli utmanade?
Tack för att du delar dina tankar och tips. Så självklart och ändå har man inte tänkt på det när man slår knut på sig själv i sina försök att utmana eleverna. När jag läser dina inlägg blir jag alltid så otroligt inspirerad!
Marie E, det beror på varför de vill backa. Kanske handlar det om att de är rädda för just detta med utmaning? Jag har haft god effekt av att låta dem gå framåt i små, mycket små men frekventa steg så att de hela tiden känner igen sig och det lilla steget framåt inte innebär att de hamnar i ett helt nytt sammanhang. Och så, som alltid, fläska på med beröm. Att kommentera i förbifarten på detaljer de gör extra bra, nicka gillande åt hur elegant de skriver sina likhetstecken, notera hur prydligt och tydligt de gör sina uppställningar och andra små saker som drar uppmärksamheten till vad de är bra på, samtidigt som de smyger sig upp i sin approximala utvecklingszon utan att göra något väsen av saken.
Vad härligt att läsa om det taklösa klassrummet, speciellt när det gäller matematik. Jag får ofta en känsla av att det är i just matematik vi bromsar eleverna, alla ska vara med…stoppsidor både här och där. Det är som att säga till en god läsare att inte läsa så svåra böcker med så mycket text för att alla andra i klassen inte klarar av det.