Jag tänker yta. Jag tänker elevernas undersökning av ytan och deras behov av den. Jag vill ha en lektion i mänskliga rättigheten att ha en plats. Ytan är ett ställe att sätta ned foten, stå på händer, vila rumpan, lägga sig ned raklång … hur mycket behöver vi för att ta plats.
Låt eleverna pröva hur mycket yta de behöver för att sova. Låt eleverna jobba två och två för att mäta och räkna. Låt dem pröva den minsta ytan de kan behöva – och den största. Låt dem fundera över rörelsefriheten. Låt dem upptäcka att man alltid tar plats, både på en yta och i ett utrymme. Man fyller själv en plats. Vilket gör att man själv är volym. Låt eleverna undersöka hur de tar plats och hur vi förklarar platsen vi upptar. Min erfarenhet är att eleverna sedan undersöker alla tings behov av plats. Hur en penna har sin plats och att den kräver en yta att vila på.
Matematik och rumslighet! Vi är där vi är och vi kan börja med oss själva för att förstå. Och inget lärande blir utan att samtalen kring det är aktivt, tillåtande, undrande, nyfiket och metakognitivt. Rent praktiskt måste jag också ställa mig frågande – har vi plats för rörlig matematik i klassrummet? Är rummet pedagogiskt möjligt att röra sig i?
Lärarens uppgift under det att eleverna undersöker och mäter, räknar och samtalar, ritar upp ytor, funderar är att dokumentera det som sker, lyssna in hur eleverna resonerar, hur många gånger de skrattar och har roligt, och samtala med eleverna om frågor som uppkommer, dela deras upplevelser och spontana berättelser. Följa med, med andra ord.
Vi bygger läroplan i verkligheten. Den kommer med elevernas lärande!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
