Då jag var barn läste jag många böcker av Astrid Lindgren. Hennes Pippi var min bok. Jag älskade nog allt i den. Illustrationerna tittade jag länge på. Det gick inte att identifiera sig med Pippi i illustrationerna. Men i texten var det möjligt. Man kunde leva sig in i och tänka med.
Det var speciellt de böcker som Astrid Lindgren skrev som handlade om att få en hund som jag läste. Och jag läste om och om igen. Jag vet inte hur många gånger jag har läst Karlsson på taket. Och jag vet att jag läste bara av den anledningen att Lillebror inte fick en hund på sin födelsedag, han fick en låtsashund, och hur han grät, grät, grät. Han var otröstlig. Föräldrarna visste inte hur väl de ville och allt slutade med att Lillebror fick sin hund. En tax.
Jag hade bara en önskan som barn. Den att få en hund. Jag läste bara om hundar. Jag minns särskilt stycket i Alla vi Barn i Bullerbyn. Där den elaka skomakarens hund skällde bunden vid sin hundkoja. Jag minns hur Olle fick den hunden. Och jag levde mig med, in och kunde förstå och känna.
Författare skriver in möjligheten att vara där i texten som läsare. Det finns luft mellan raderna – det finns tillräckligt mycket utrymme för att leva sig in i. Astrid Lindgren skrev så att barnet kunde skriva in sig med sin egen berättelse. Det är stort.
Ibland tänker jag att undervisningen också bör ha rymd och luft i systemet. Den egna tanken som väcks måste få utrymme. Jag tror vi ska värna detta. Det måste gå att syresätta det mesta i skolan.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Syresätta var ett bra begrepp i sammanhanget – luckra upp – släppa in luft som frigör jordens näring och mineraler. När man odlar hallon måste man gräva lite runt rötterna just av den anledningen. En bra liknelse för att illustrera behovet av att knyta an till verkligheten och elevernas erfarenheter. Ställa frågor som sätter igång deras processer. Men kunde också vara att sticka in en färsk artikel, brevväxla på ämnet, gå på studiebesök – öka angelägenhetsgraden.