Då jag var liten läste jag allt som handlade om att få en hund. Mest av allt tyckte jag om att läsa det Astrid Lindgren skrivit och framför allt om Olle som fick skomakarens hund och Lillebror i Karlsson på taket som också fick en egen hund.
Då jag läste Barnkultur på Stockholms Universitet fick vi fundera över en bok som vi mindes särskilt och som vi läst eller fått lyssna till som barn, den fick vi berätta om. Vi var vuxna och många, många år hade gått sedan vi läst det vi berättade om. Jag minns att jag trodde att kapitlet om Olle och hans hund i Barnen i Bullerbyn i princip var hela boken. Många minnen och många tankar hade jag vävt in i berättelsen. Om och om igen läste jag favoritpartierna. Och som jag drömde, tänkte och fantiserade om att jag var den som fått hunden. När jag läste boken som vuxen fann jag att den var några sidor lång och att jag skrivit in mig själv och att den berättelsen fortfarande gick att läsa med osynliga bokstäver. Mina egna.
Jag tänker på eleven som idag sa:
– Jag är rädd om min fantasi. Jag drömmer om att jag får behålla den. Min fantasi.
Hej HOPP!
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
