Mats Olsson och jag – Utmanande läsning om mannen i förskolan

Jag läser Mats Olssons inpass i Pedagogiska Magasinet nummer 2 maj 2012. Jag läser i Mats blogg Tysta tankar.

Mats Olsson ställer rader av argument och prövar dem kring frågan om mannens roll i förskolan. Och jag upptäcker att jag får brottas med mina egna låsta och outvecklade tankar om mannen i förskolan. Det är nyttigt. Det gör mig glad. Det behöver jag. Jag har en bror som hela sitt yrkesliv arbetat i förskolan, utbildad förskolelärare, och jag har aldrig funderat så mycket på varför han är där han är, arbetar med det han gör, och hur ensam han har varit. Jag har ju honom inpå mig och talar arbete, lärande och barn. Jag tror vi delar frågorna om barnet, verksamheten och hur man utvecklas i sin roll som pedagog. Inte vem man är i sitt kön. Jag tänker använda mig av denna artikel för att undersöka mina egna tankar. I relation till Mats Olssons.

Jag ser möjligheter i att ta sig ur de påståenden jag själv bär inom mig som sanningar genom att sätta dem i ljuset.

MÄN BEHÖVS FÖR ATT DET SKA BLI BÄTTRE STÄMNING I PERSONALGRUPPEN

Jag tycker att en personalgrupp blir mer dynamisk med män och kvinnor. Att stämningen blir bättre. Kanske är det så att vi skapar tryggheten genom att göra oss lika, den kvinnliga gemenskapen – för att den yttre världen inte ska hota – och så utvecklas det homogena. Om det är så bör vi ständigt utsätta oss för frågorna och kanske sätta sprätt på vår egenskapade trygghet och utmana oss att utvecklas. Det är svårt. Men det kan inte handla om att mannen inför denna dynamik utan att frågorna gör det.

MÄN BEHÖVS FÖR ATT FÖRÄNDRA BILDEN AV DEN TRADITIONELLA MANLIGHETEN

Ja, om pojkars behov av män och manliga förebilder? Där sitter jag nog fast en aning. Det är en rest av min bristsyn och tänkandet kring brist. Det råder brist på manliga förebilder. Jaha! Stackars pojkar som inte får. Och så ställer jag mig själv vid sidan av pojken och säger att jag är kvinna, jag kan inte. Men frågan är om det är så för att professionen inte bär. Frågan är om det verkligen inte finns förebilder att lyfta fram i skolan. Förebilderna kan hämtas från andra håll. Från böcker, filmer, musik och Alfons Åberg. Om jag tänker i form av brist är jag själv som kvinnlig pedagog inte tillräcklig.

Jag minns att jag bad en kille vid en skola jag arbetade vid att komma in och sitta och läsa i en bok – för att visa killarna i klassen om det manliga läsandet. Det blev succé och den man jag bjöd in blev så intresserad av det som pågick i klassrummet att han senare sökte sig till läraryrket. Det gladde mig. Men synen på att det behövs en man för att få med sig pojkarna uppkom ur brist och inte ur fokus på vad vi ska processa, lära och förstå. Det gjorde något med min egen roll som pedagog för pojkar. Lösningen för min egen del har handlat om att skapa fokus på innehåll och det är en lång berättelse om hur jag ser på det. Fokus har dock befriat mig från bristtänkande, oavsett fråga.

MÄNNEN BEHÖVS FÖR ATT BRYTA FÖRSKOLANS KONSESUSKULTUR

Detta påstående uppkommer ur den mycket vanliga bristtanken. Kvinnor kan inte göra detta. Om det fanns en man i sammanhanget så kan mannen bryta mönster. Och ur brist definierar vi oss. Jag tänker att det är verksamheten ska bryta mönster. Det är barnens aktioner och lärande som ska bryta mönster.

Det är allvarligt när verksamheter hotas av barn som inte vill inordnas och hur verksamheter faller samman på grund av detta. Det är en mycket skör skola tänker jag. Istället för att ställa sig frågande i verksamheterna och i det nu som uppstår och ställa sig frågande på värdegrunden, förstå att man som pedagog, oavsett vem man är som kön och person, påverkar det som sker och händer. Att diskutera det pedagogiska att följa barnet, utmana professionen och bli till i verksamheten. Att förstå och härbärgera barnet här och nu och utveckla morgondagens pedagogik utifrån detta. Jag tänker så. Och tillåter mig att vara undersökande i denna fråga. Svaret är aldrig någonsin vägen. Att frågorna ställs utvecklar möjligheter att svara om och om igen. Och svaren kan vara många.

BEHÖVER VI EN TEORI FÖR ATT FÖRSTÅ POJKARNAS AVSTÅNDSTAGANDE FRÅN FEMINITEN?

Oj, detta med teorier och hur vi läser dem. Mats Olsson tar upp John Grays kända titel Män är från Mars, kvinnor är från Jupiter. Jag tänker att vi ytligt sätt skaffar oss förklaringsmodeller som vi applicerar i oss själva och därmed i det yttre. Vi får en mening som vi sedan inte nyanserat analyserar.  Och följden blir att kvinnorna från Jupiter ser på små pojkar från Mars. Och därmed kan vi inte förstå!

Ärligt talat så är det krasst så att vi alla finns på jorden, på Tellus. Så nu kan vi för alltid avfärda detta rymdperspektiv. Som mamma till söner har det känt obehagligt att vara på så olika föreställningsplatser givna av en boktitel. Jag har kramat om mina söner och tänkt att vi står här ihop och steker pannkakor. Alla runt bordet tar olika sylt för att vi gillar olika. Jag vill inte bära den distansen och gömma mig bakom att jag inte kan förstå för att de är pojkar. Jag har aldrig någonsin gillat metaforen om planeterna vi befinner oss på.

ALLA TJÄNAR PÅ ATT FÖRSKOLANS VARDAGSINNEHÅLL FÖRÄNDRAS MEN DE STÖRSTA VINNARNA ÄR FLICKORNA.

Jag delar Mats Olssons tankar om att kunskap är något som erövras. Imitationens betydelse måste alltid diskuteras. Vem är jag som imiteras en viktig fråga. Mats Olsson skriver ”En person som vågar utmana gränserna riskerar att lämna den trygga gemensamma nivån.” Och ja, kanske handlar det om modet att utmana det trygga. Att våga pröva det man inte prövat. Jag tänker att barn utmanar oss här. De gör sina egna ”hopp över helvetesgap” och utmanar såväl sig själva som inbyggda system. Min son startade en klubb på sin skola – En barbieklubb. Killarna började leka med Barbiedockor. Det blev ramaskri. Föräldrarna gick i taket. Söner med Barbiedockor? Vad hade hänt och vem låg bakom en sådan idé. Jag kallades till möte. Jag minns att jag kände djup sorg och visste inte riktigt hur jag skulle förstå de vuxna. Men det heterogena flaggade rött och jag minns min känsla av att vara insnärjd. Hur Barbiekillegruppen kände sig vågar jag inte ens tänka på. Jag har alltid tänkt på hur ofri pojken måste ha upplevt sig och hur fria flickorna var som efter skolan fick springa till sina fotbollsträningar. Det var lika snävt att tänka så men så tänkte jag. Pojken som sedan byggde legopistoler reglerades också med fostran och tillsägelser.

IDAG KRYMPER UTRYMMET FÖR LEK OCH ÄVENTYR PÅ FÖRSKOLAN

Att övervaka barnen är ingen pedagogisk verksamhet. Att omsorga är heller ingen pedagogisk verksamhet. Att fostra är ingen pedagogisk verksamhet. Att slå vakt om barns rätt att vara barn, förklara vad lek är och vad lek betyder, att utmana med innehåll i böcker, i sågar och spikar, i målarfärg och sånger är pedagogiskt innehåll. Det betyder att barnet har rätt att ingå, delta och utmanas. Det innebär att barnet får bära sitt namn och inte sitt kön. Det innebär att pedagogiken ständigt utmanar oss vuxna till att ställa oss frågande inför det vi gör och hur vi verkar, vilket fokus vi skapar och hur uppdraget ständigt måste vara att reflektera över här och nu och att ansvara för hur morgondagen inkluderar och skapar mening och livsinnehåll.

JAG TACKAR MATS för att jag fått tänka tillsammans med hans text. Jag blir till när jag läser. Vaknar upp. Jag tror att det är viktigt. Frågorna är alltid här och nu. Och då det gäller Ellen Key och hennes syn på kvinnan bland barnen, tror jag det handlar om att ge kvinnorna en möjlighet till arbete och utbildning, att bana väg för kvinnorna. De hade inte ens rösträtt när Ellen Key tog tyngd och ton i debatten om lärande, skola och barn.

PEDAGOGISKA FUNDERINGAR PÅ VÅRA BLOGGAR

Jag tänker också att vi kunde diskutera de rubriker som Mats Olsson lyfter upp och själva grubbla på våra bloggar om vad vi tänker, skapa en slags bloggstafett, här är rubrikerna att tänka kring, och då med utgångspunkt ur artikeln i Pedagogiska Magasinet.

• MÄN BEHÖVS FÖR ATT FÖRÄNDRA BILDEN AV DEN TRADITIONELLA MANLIGHETEN
• MÄN BEHÖVS FÖR ATT PAPPORNA SKA KÄNNA SIG MER BEKVÄMA PÅ FÖRSKOLAN
• POJKAR BEHÖVER MANLIGA FÖREBILDER
• MÄN BEHÖVS FÖR ATT BRYTA FÖRSKOLANS KONSENSUSKULTUR
• BEHÖVER VI EN TEORI FÖR ATT FÖRSTÅ POJKARNAS AVSTÅNDSTAGANDE FRÅN FEMINITETEN?
• ALLA TJÄNAR PÅ ATT FÖRSKOLANS VARDAGSINNEHÅLL FÖRÄNDRAS MEN DE STÖRSTA VINNARNA ÄN FLICKORNA.
• IDAG KRYPER UTRYMMET FÖR LEK OCH ÄVENTYR PÅ FÖRSKOLAN