Björn Kindenberg är krönikör i Lärarnas Tidning. Jag läser hans senaste krönika med igenkännande. Jag minns min första anställning vid en skola. Ett veckoschema lades ut om möten. Min förkortning var AMK. I schemat stod AMK på tre ställen. Jag kände mig bekymrad och orolig. Mina elever hade samtidigt schema där jag skulle vara deras lärare. Jag frågade pedagogerna på fritids om de kunde tänka sig att komma in och avlösa mig. Jag kom förberedd om än med andan i halsen till det mötet jag var kallad. Slog mig ned. Mötte rektorns bejakande blick. Kände mig på någotvis malplacerad. Det handlade om något jag inte kände till och jag förstod inte vad de ville med mig där. Vid andra mötet samma vecka ordnade jag med fritidspedagogerna och de hoppade in och jag kunde gå. Rektorn tittade nyfiket på mig också denna gång. Jag måste tala med rektorn om att jag inte kan komma nästa möte, jag kände oro för mina elever och de hade rätt att ha mig på sina lektioner. Så ville jag prioritera.
– Men du är inte kallad. Du heter AMK i schemat för dina elever. Det här är AMK för personalen rörande andra frågor.
Jag kände mig lättad.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Riktigt roligt! Jag tänker på alla förkortningar som allienerar. Föräldrar som kämpar för att förstå vad skolan vill och är. Själv är jag fortfarande osäker på vad de LUG-samtal jag går på en gång om året egentligen står för.. Men jag rycker i någon och vågar viska min fråga. 🙂