Vi är våra relationer. Vi är våra språk. Jag möter barn som letar sig fram i det svenska språket. Kan jag se deras identitet i det fåordiga, de sökande efter orden som inte alls kan berätta precis som modersmålet? Vem är jag att döma? Bedöma?
Jag kan lyssna till det som söks säga. Och kontakten som etableras då jag kan vänta, då jag kan lyssna, då jag kan se. Och jag tänker att identiteten handlar om att bli sedd. Ibland väntad på. Absolut inte språkligt trampad på. Vi är våra relationer. Vi är våra språk. Vi är våra ögon. Vi är våra öron. Vi är vår vilja.
Vi är mycket mer än det som kan uttryckas. Läsning kan också ge oss ord för vem vi är. En textrad kan plötsligt förklara oss. En författare som delar en berättelse kan ge oss perspektiv på vilka vi är och vilka vi blir.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
