Bedömning: Återkoppling

Körling fotograferar 2013

Då det gäller bedömningar av allt det vi gör i skolan behöver vi ta avstamp i återkopplingen. Återkoppling handlar om att förankra det vi har gjort, helst det vi har lärt, för att ta nästa steg. Oftast tar vi ett gigantiskt kliv över till nästa steg för att vi är i en orolig och ivrig organisation där målen alltid är lite för långt borta, och tycks svåra att nå.

Då det gäller bedömningar av elevarbeten har jag alltid varit mycket noggrann med återkopplingen, det som har ägt rum och det som eleven kan uttrycka som sitt lärande för att lägga utvecklingen i min undervisning. Det betyder att jag stannar upp vid det vi har lärt, det vi kan, såväl enskilt som kollektivt. Jag har fört noggranna anteckningar om det vi kan i klassrummet för att kunna skapa undervisning som tar sin avstamp ur det elever kan.

Jag läser i DN. Jobb idag om hur chefer är dåliga på feedback, att de är sämre än de tror på att ge återkoppling. Föreställningen cheferna hade var att de trodde sig ägna 40% åter återkoppling men att de i verkligheten återkopplade från 0- 2%. Man utgår ifrån att medarbetarna vet vad chefen tycker om arbetsinsatsen. Detta går att läsa i Simon Elvnäs doktorsavhandling ”Tillämpad beteendeanalys i arbetsledning”, se nedan.

Skolan är en organisation som ofta pekar framåt, mot nästa steg. Det skapar ofta en känsla av att man aldrig får bli bekräftad, få känsla av att man får sina insatser återsedda, speglade och bekräftade. Det gör det svårt att se arbetsinsatsen utifrån, det steg som faktiskt har ägt rum och det som kan möjliggöra nästa.

Som chef kan man vara rädd för att fokusera på en medarbetares förtjänster eller hur man uppfattar att en lyckats bättre än någon annan. Jag tror vi kan se på det i ett vidare perspektiv, inte att lyckas eller misslyckas, utan göra kollektivt synligt det som just nu äger rum. I skolan kan det vara en kollektiv berättelse om vad som sker vid skolan just nu – rörande den frågeställning som skall återkopplas till – jag hänvisar till mina tankar om pedagogiska samtal. Det gör också att frågan vi återkopplar till förtydligas, inte värderas, utan blir begriplig och något som syns i medarbetares tanke och handling. Vad som äger rum måste få plats i verksamheten, inte bara ur ledarens föreställning utan i arbetets verklighet. Om det inte fungerar kan vi återkoppla till uppdraget, förtydliga det, och skapa ny återkoppling nästföljande möte.

Det här gäller såväl för arbetet i klassrummet som i skolan som helhet. Varje ledare måste utveckla sin kommunikation kring det som ska äga rum och mycket ofta och under pågående arbete synliggöra återkopplingen.

– Vi är på väg! Jag ser det i ditt arbete. Berätta hur du gör, hur du tänker!

En elev som får berätta, en lärare som får berätta, en arbetslagsledare som får berätta och en rektor som får berätta gör det möjligt att synliggöra vad och hur.

Återkopplingen och bekräftelsen kan handla om att öka kommunikationen hos de som utför, genomför, tänker och processar. Föreställningarna måste spricka upp och möta verkligheten.

Hänvisning och källa:

Dn. Jobb. Karriär och Utbildning artikel av Jon Andersson söndagen den 18 augusti 2013.

Doktorsavhandling ”Tillämpad beteendeanalys i arbetsledning” av Simon Elvnäs KTH.

This entry was posted in Föreläsningar jag ger, Hinder för lärande, Läraryrket och lärarrollen, Om jag vore rektor, Pedagogiska miljöer, Pedagogiska samtal, Strategier, Verkligheten, Visionerna. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.