Mmm – sådant förhållningssätt tänker jag då jag ser ”pappans” hållning och flickans profil. De rör sig båda två. Jag tänker att de pratar, funderar, finurlar, diskuterar och promenerar omkring för att det är trevligt att göra det.
Mår jag bra och är glad kan jag tala om ditten och datten hur länge som helst, och lyssna till datten och ditten med den jag språkar med. Jag tycker om promenadens samtal, det där man säger då man går vid sidan av varandra och horisonten är långt framför, och man går och går.
Jag har gått så här med mina barn. Framåt, åt sidan, i krokar, i hoppsasteg, i prat-promenerar-takt. Jag tror att man talar fint med varandra då, om allvarliga saker, om allt och ingenting, om det där man går och grubblar på, det där man inte riktigt vågar tala om – jag tror på rörelsen i samtalet. Jag tror på intill.
Jag gillar skylten.
Anne-Marie
Att gå bredvid någon och samtala är att prata i samma riktning tillsammans och inte mot varandra. Tänk hur mycket längre vi kan komma i ett jämsides samtal, jämfört med när vi står mittemot varandra.
Ja just det där att samtala bredvid varandra istället för mittemot är faktiskt något viktigt. Många tycker inte om att prata mittemot och att då som t.ex. lärare eller specialpedagog sätta sig mittemot dem är inte säkert att det blir så bra, kan bli bättre bredvid.
När jag ska prata lite känsligare saker med min son tar vi en biltur eller en promenad, men bilturer funkar oftast bäst med honom. Vi är själva, inramade och bredvid varandra. Ganska kravlöst och ändå går det inte att bara hoppa av i farten…