Beskedet om Estonias förlisning tror jag att vi fick klockan sex. Jag tror det var från televisionen. Det kan ha varit ekot i radion. Jag minns inte. Jag vet att någon ringde. Jag minns inte riktigt. Informationen om olyckan, den hade jag fått. Jag minns inget om vad vi andra gjorde i familjen. Jag minns inget frukostbord. Jag minns inget smör. Inget kaffe. Jag minns att jag ringde, ringde, ringde, ringde, ringde, ringde, ringde till min mamma.
– Det är bara att ta upp luren och vara livs levande! Ta upp luren.
Telefonsignalerna var vassa, hoppfulla, sökande, vassa, oändliga, ringde i tomheten på andra sidan. Inget svar.
Bilen till färjehamnen. Mina ben skakade. Motorn stannade. Resan i olika hastigheter. Hur kunde jag köra bil ensam? Och vid rödljuset utanför Dramaten såg jag plötsligt.
Den oändligt höga himlen. Hösthimlens vackra tak. Jag såg trädens skiftningar. Solljuset i bladen. Den röda grönskan. Och vattnet. Det spegelblanka. Det stillsamma. Det golv som bär båtar. Inte en krusning. Inte en våg. Som ett fotografi. Och allt i mig stannade av. Inget kan ha hänt. Världen är så vacker. Himlen så hög. Solen så stor. Träden så röda. Vattnet så vänligt. Blankt.
Bara flaggorna påminde. De vajade på halv stång. Var såg jag flaggorna. Jag minns inte.
Motorn i bilen slutade brumma och vägen ut mot hamnen var ljudlös. Den vackraste av dagar var det.
Varje år den 28 september läser jag av vädret. Det är en annan läsning. Den som gör världen stillsam, förlåtande, obegriplig och svarar med sin skönhet trots att den dagen för 20 år sedan kom att sluta i det nattsvarta.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
