Pisarapporten. Vi kan titta på Pisarapporten som vore den från ovan. Professionellt kan jag inte det. Men det är inte rapporten jag ska läsa utan signalerna den ger som jag ska undersöka. Och när jag vet. Då ska jag förändra.
Varje elev som inte kan läsa är ett uppdrag. Och uppdraget är mitt. I varje klassrum är det mitt. I varje möte med eleverna är det mitt. Vi måste tänka så. Vi måste agera så. Vi kan vid första läsning känna obehag, distansera oss genom att inte se konsekvenserna där vi själva verkar men därefter måste vi, var och en, kollegialt, skapa en handlingsplan, en pedagogisk plan för hur vi ska motverka det mest allvarliga – att vi i våra klassrum har elever som inte kan läsa. Det drabbar eleven. Ett utanförskap som vi själva inte kan föreställa oss. Vi läsare. Vi som är på andra sidan om texten. Vi borde slå alla våra pedagogiska huvuden ihop, läsa oss till förändring av det som sker i klassrummen, lära av varandra genom den läraren vi vet brukar lyckas, se över hur vi undervisar, klargöra hur ofta vi läser högt för eleverna, faktiskt redogöra för ur vilka källor vi ger textundervisning och undersöka allt genom läroplanens övergripande mål:
Skolan ska ansvara för att varje elev efter genomgången grundskola kan använda det svenska språket i tal och skrift på ett rikt och nyanserat sätt, Lgr 11. s.13
Vi borde genomföra omfattande läsundersökningar i våra klassrum för att undersöka Pisarapportens giltighet där just vi verkar. Inte för att vi ska tävla med andra länder och få en bättre position i rankingen utan av den enkla anledningen att elever som inte kan läsa inte kan delta i skolundervisningen vid skolan, på lektionerna där läsförmåga och läsförståelse är förväntade och därför inte längre undervisas i och om. Alla lektioner där sidor ska slås upp och där uppgifter ska göras och genomföras, samtliga textbaserade och där läsförmågan krävs i det tysta av den enskilde eleven kan vi pröva att göra en aning annorlunda. Kanske kunde vi lärare pröva hur meningslöst det känns att lektion efter lektion möta texter som aldrig sätter sprätt tankeverksamheten och skapar rymd inom den läsande både för kunskaperna och för livet.
Kanske skulle vi också möta språk där vi är utanför begreppen men där begrepp och ordförråd krävs av ett mycket större omfång för att förstå den text där begrepp staplas på begrepp vars innebörder i sig är romaner för kunskap och kreativitet. Kanske skulle vi själva sätta oss på våra egna lektioner, göra skrivuppgiften som vi själva kräver av våra elever och möta svårigheten i att inte kunna hämta stöd i texterna för att skriva sig till ett betyg som blir bedömt med ett F. För att sedan finna att vi får hållas med vårt betyg. Det hamnar i våra egna knän. Ansvaret är vårt. Kanske våra arma föräldrar ska dras in för borde inte de göra mer och bättre? Ordningsfrågorna som kanske försvårar kan i sig vara svar på en bristande läsförmåga. Läsförmågan borde undersökas först av allt. Och när läsförmågan kartlagts väl och nogsamt, med läsanalyser där läraren noggrant undersöker vad eleven kan och vad undervisningen måste ge ska undervisningen förändras, förtätas, fördjupas. Och detta sker via lyhördhet, vilja, engagemang, modet att pröva ett annat sätt att undervisa på och att vi kollektivt stöttar varandra för att förändra det vi måste förändra. Det är en konst att delta på lektioner utan att kunna läsa och förstå.
Vi borde uppmärksamma hur man gör för att vara elev när man inte kan och inte förstår. Inte skrämma iväg eleverna med våra påståenden om att vi det här laget borde du kunna läsa – som om det vore något eleven medvetet valt bort. Elever vill lära sig. Om de inte lär sig eller då de visar motstånd mot att lära sig måste vi pedagoger och lärare fundera över varför undervisningen inte når fram, vad det är som hindrar och hur vi kan göra det möjligt att möta eleven där eleven befinner sig.
Under åren har jag mött så många elever som inte kan läsa. Jag har mött vuxna som inte känt att de läst på det viset skolan krävt och förväntat sig. Och att känslor av skam för att vara den som inte kan, ”vara dum i huvudet” och för att skydda sig bli bättre på något annat; komma försent, vara bäst på att ”dissa” lärarens undervisning och hålla upp ett trotsigt ansikte för att inte avslöja sin oförmåga. Lärare måste våga att professionellt se igenom elevernas försvar, ställa raka frågor om hur det egentligen står till, inte se eleven som ett problem utan undersöka hur eleven handskas med problem som eleven har. Och tydligt visa att läraren är just den rätta personen att bistå för en förändring där eleven ska kunna få sin läsutbildning och sin demokratiska rättighet att inkluderas i texterna tillgodosedd. Det är en fråga för professionen. Det går inte längre att se tillbaka på vad som borde ha gjorts, skapa förklaringsmodeller varför det blev som det blev utan mer fokusera på vad att göra och hur att göra det. Det krävs åtgärder genast.
Det är just nu vi skapar möjligheten för eleven. Man måste utgå ifrån det man själv vet om sitt klassrum och eleverna i det. Hur ser det ut i klassrummet där jag är? Just idag? Vad vet jag om mina elevers läsförmåga? Hur talar vi om konsten att läsa och skriva? Hur kan jag visa att elevernas läsutbildning är varje lärares dagliga fråga? Och vågar jag pröva att undervisa annorlunda? Hur vet jag hur mina elever läser? Hur ser mina undersökningar ut? 
Tornet i Pisa lutar. Vi vallfärdar dit. Tar fotografier där vi leker att vi själva agerar för att hindra tornet från att falla. Vi älskar tornet för att det är perfekt i sin inperfektion. Därför stöttas tornet med konstruktioner så att tornet inte ska falla ut ur tiden utan fortsätta att inkluderas i den.
Det ska vi göra med undervisningen i text. Ingen ska falla utanför texten. Skammen över att ha konstruerat ett torn som lutar är för länge sedan borta. Stolt lutar tornet i Pisa. Pisarapporten väcker skam över att inte längre vara en skola som kan. Skam förlamar, tystar, förmörkar. Det är dags att bita huvudet av skammen. Tända ljuset.
Hur ser det ut där jag är?
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
