En tjej gick förbi fyra killar. Hora sa de. Flickan fick höra ordet fyra gånger då hon passerade dem. Jag sa ifrån. Pojkarna försvann. Flickan satt ensam. Det ledsna ansiktet berättade. Axlarnas kuvade fall. All skam. Ensam med ett ansikte som nyss förlorat sig själv, i andras ögon blivit något, att vara en sådan man kan säga hora till. Och inte kunna svara emot. Inte veta hur man säger till.
Vuxna brukar inte reagera sa flickan. Men det går inte att vänja sig vid det här. Flickan tittade upp mot mig. Ensam, tänkte jag. Jag sa: om du är hora är jag också hora. Då löstes något upp i flickans ansikte, nyfikna ögonen såg på mig, sen kom skrattet, leendet och en slags styrka inifrån, en slags styrka som möjliggörs då ensamheten är bryts.
Då bördan delas, då skammen fördelas, då kan vi ta loven av de där känslorna som orden förpassar oss till av maktlösheten där vi inte förmår höja rösten och ta upp kampen för att ryggraden för en stund inte finns där. Att bli två och förbli ihop.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
