Ur boktraven på bordet väljer jag två böcker av Stian Hole. Jag får upptäcka det för mig nya bildspråket och jag får meningar jag vill baka in i mitt eget språk. Jag får minnen om löständerna hos äldre människor och om den egna lösa tanden som ska göra mig till en elev. Den jag en gång vickade på. Den som skulle lossna. Jag läser. Böckerna hade jag inte läst om jag inte besökt en boklåda eller vandrat in i ett bibliotek. Och ja … bibliotekets roll och betydelse har jag funderat mycket på. Vi läser mindre. Vi ser mindre av böckerna.
Lagrummet talar om skolbiblioteket. Själva rummet för böckerna. Och som vi förändrar innebörden av vad ett bibliotek ska vara. En bokhylla kan vara ett bibliotek. Så förvränger vi skolbiblioteket och ger det en fattigare innebörd.
Nyss hemkommen från skolbesök i McMinville, Oregon och undervisningen där. I en av skolorna syntes böckerna överallt. Bokställen syntes redan i entrén vid en del av skolorna. Presentationen av skolans personal innehöll förutom namn och yrkesroll också en bild av personalen som läsande. Biblioteket var inte något man måste leta sig fram till utan fans som en naturlig plats i skolans centrum. Skolbiblioteket var bemannat. Rikt på innehåll, levande underhållet.
Jag minns hur folkbiblioteket var en demokratisk plats för mig som barn. Där kunde jag smita in och söka upp det jag inte ville dela med någon annan, om puberteten och kroppens förändringar. Hundens skötsel. Döden som jag var så rädd för. Sådant jag ville dela med någon men inte skylta med. I böckerna upplöstes ensamheten. I böckerna fanns svar på frågorna. I böckerna väcktes fler frågor och böckerna pekade in i böckerna. Biblioteket blev ett bibliotek också för mig.
Skolans bibliotek är ett centrum. Det är en värld för lärande. En bokvärld som väntar på sina läsare. Den vuxne behövs där. Den vuxne som vet om frågornas horisont. Den vuxne som vet att läsaren vill vara där på egen hand och som respekterar läsarens möte med boken. Och själva mötet med faktatexterna och det skönlitterära innehållet, det man inte kände till då man börjar söka efter sina svar och sina läsvänner i litteraturen.
Ett skolbibliotek är en stor plats, en skolas innehåll. Inte att betrakta som något särt utan som något inkluderat både i värdegrund och genom innehåll. Jag ställer mig ibland frågan – om det finns något skolbibliotek? De svar jag får är olika och innebörden av ordet bibliotek syns variera från den bokhylla man har till det rum man skapat. Ordboken skriver att bibliotek är en samling med böcker som ska användas. Så naturlig den förklaringen. Poeten skrev att en bok gråter i sin olästa ensamhet. Jag tänker på alla vänner som ännu inte är upptäckta. En litterär vän väntar på sin kompis och förtrogne. Kunskaper om hundar och atomer gäspar i väntan på en läsare.
En gång var jag med om att ett skolbibliotek lades ned. Det förvandlades till en datasal. Det rymdes inte både och i skolan. Det fanns bara ett antingen eller. Och böckerna behandlades som skräp. Den väntande containern fylldes. Några få böcker sparades i bortglömda papplådor i källaren. Det nya skulle rymmas. Det gamla skulle utrymmas.
Vårt ”antingen eller” drabbar och skapar åtskilda öar. En bok och en dator kan inte samsas i rummet. Datorn kan med fördel integreras med boken och boken med datorn. I klassrummen kan bokhögarna locka vid sidan av Ipads och tekniska redskap. Penna och papper är fortfarande viktiga. Dokumentkameror kan lysa upp bokens innehåll för gemensam läsning och textanalys. Digitala verktyg kan vidga förståelsen för bokens innehåll, ge textrölighet och skapa diskussioner om bokens innehåll och filmens gestaltning av densamma. Boken har en början och ett slut, nätet har oändlighet.
Hemkommen från ett skolbesök i en skola i Sverige får jag se hur ordet skolbibliotek vattnas ut till ingenting. Några lätträknade bokhyllor ska vara bibliotek för många hundra elever. Jag ställer mig frågande – var är skolbiblioteket – för jag förväntar mig att det finns ett rum och att där finns så mycket mer än det jag ser och möter. Men det finns ingen fortsättning in i ett större bibliotek. Jag kan inte tänka att Sverige är ett rikt land då jag ser detta. Jag tänker på en fattigdom som syns gestaltad i att hyllorna gapar tomma. Bör vi inte ha råd med ett nationellt bokslyft? Inte för att trycka undan digitaliseringen utan samspela med den.
Och samtidigt – lärarna får fortbildning för att öka elevernas läsförmåga och läsintresse och i dubbel bemärkelse får boklådorna grubbla på sina bokslut.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
