Själva ordboken är en minnesbok. En del ord är borta ur de muntliga sammanhangen. En del ord är försvunna ur det dagliga. En del ord dyker upp i den äldre litteraturen eller i facktexten som man läser för att man en gång i tiden tyckte att den texten tillförde någonting. Själva ordboken är också en minnesbok över ord vi använde men vi inte längre minns något om.
Jag hungerläste i en samling av Lärartidningar från 1908 och såg hur tiden förändrats under dessa hundra år från då till nu. Jag förälskade mig i ordet hyvelbänk … och vikten av denna i skolarbetet. Handens arbete var så viktigt förr. Att faktiskt kunna något med sina händer. Det krävdes redskap för det.
Texten om hyvelbänken är också texten om en liten fabrik där dessa tillverkades. Det är också en text om den eller de som illustrerade dessa hyvelbänkar till åskådliggörande. Det är också en text om aktiviteten att söka upp informationen hos fabrikören och inte få den serverad utan att vilja ha den. Det är en slags minnesbild av en annan tid.
Min ordbok har små rutor med kloka ord:
Minnet är det enda paradis man inte kna bli utdriven ur /Jean Paul.
Jag måste tillägga att
Minnet är också en tummelplats för det helvete du önskar att du inte behövde minnas./Körling
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Hyvelbänk – åter skickar du en tillbaka till den trälukt man fick som grabb när man gick i slöjden. Det var väl bara i slutet på högstadiet vi grabbar och tjejer bytte plats med varandra och fick prova på ”syslöjd”.
Och ditt citat är grymt bra om minnet. Men det kan också vara ett himmelrike tänker Plura.
Ticketack Plura, jag har aldrig haft träslöjd, jo, jag fick pröva att handhyvla en skärbräda. Den blev så innovativ att den sluttade så alla brödsmulor rullade av och ned på bordet. Det var fiffigt tyckte jag. Själv sydde jag saker till min brudkista, på uppdrag av syfröken. Anne-Marie