Det är 400 år sedan Wilhelm Shakespeare dog. Om litteraturen lever vidare beror på utgivning, dramatikerna, teaterbesökarna, filmskaparna och slutligen på oss läsare. Det handlar om tillgänglighet. Jag funderar över hur många gånger vi låter eleverna möta Shakespeare? I vilken form? I de klassrum jag har undervisat har jag lyst upp med denna textrad:
Det var en text för mig. En text för lärandet. En text att grubbla på. En text att tänka kring. Den utmanade mig. Och eleverna frågade om den. Mikromöte med Shakespeare.
Idag läser jag DN´s tidning om Shakespeare. Och jag samlar på mig frågorna som ställs i tidningen. Det kan jag behöva om jag vill göra undervisning. Ur Harold Blooms artikel ”Shakespeares figurer är verkligare än du och jag” lånar jag Blooms frågor, den sista frågan kan vi använda i undervisningen: för att göra en inblick i mötet, platsen, dofterna, känslan, sorlet från den tid då vi kanske kunde ha suttit vid samma bord som skalden:
Varför Shakespeare?
Finns det någon annan?
Vem utom Shakespeare har påverkat så många skapande intellekt?
Vem utom Shakespeare har funnit så fulländande uttryck för människans livserfarenheter och förmått bredda och påvisa hela vidden av hennes möjligheter?
Om jag finge privilegiet att ta en drink med Shakespeare på en krog, utan tvivel i oanständigt sällskap, och under förutsättningen att jag förmådde rikta min uppmärksamhet bort från sällskapet och dryckerna, tror jag att jag skulle ha frågat honom: gissar jag rätt att alltihop, efter de stora tragedierna som kulminerar med ”Kung Lear” och ”Macbeth” och sedan så storartat växlar över i ”Antonius och Kleopatra”, till sist kom att kosta dig för mycket?
Ur artikeln ”Jag ville göra Ofelia mer medveten och upprorisk” lånar jag tre frågor av artikelns författare journalisten Maria Schottenius:
Varför ska man fira Shakespeare nu 400 år efter hans död?
Vad hände då med kvinnorna?
Men hur hade du önskat att din Hamlet slutade?
Jag hämtar också Eva Ströms inledande fråga där hon berättar om ”Att översätta sonetterna är en ren lycka” där översättningarna gav en känsla av att ha mött William Shakespeare, att han kom henne till mötes. Denna fråga skulle jag ställa eleverna oavsett om de fått undervisning om eller fått lyssna till något av Shakespeare:
Hur kommer det sig att jag fick för mig att översätta Shakespeares sonetter, någon gång under senhösten 2007?
Och ja, platsen där allt tog sin början, dessa platser vi besöker för att, ja varför är vi där. Johan Hilton reser i sin artikel ”En färd ur stoft till evigheten blott – i bardens spår” till Strafford-upon-Avon och London för att, ja…
Man står där utanför ett ganska vanligt hus och tänker: så det var alltså här det började?
Det var här som den mänskliga fantasin tog en ny riktning?
Och ja … jag tycker hela tidningen kan vara ett uppslag för undervisning i och om Shakespeares liv och verk. Den kan generera i bejakande svar på den fråga Åsa Beckman ställer oss, den fråga som manar oss vidare i vår läsning eller i våra möten med skalden:
Och om ni fortfarande är tveksamma till om Shakespeare lever?
Och när vi talar om tiden vi inte har kanske vi kan låna de ord som Leif Zern ger oss i ”En kritikers fem favoriter”. Här ur ”Trettondagsafton”:
O tid! Lös gåtan själv, den tillhör dig.
Ty denna knut är alltför hård för mig.
Och det är inte självklart att vi alla minns. Man kan tro att det är så. Men jag är inte säker.
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
