När jag såg den här skylten tänkte jag – Varför tillåter den inte pudlar?
När jag nu citerar ur Sven-Eric Liedman bok ”Ett oändligt äventyr” (2001) gör sig citatet inte bildningen rättvisa eftersom man nog bör läsa hela boken för att bilda sig kring frågorna. Och när vi läst måste vi återvända till det vi läst och förstå igen eller upptäcka nytt. Jag återvänder ofta till ”Ett oändligt äventyr” och upplever att boken är just som titeln beskriver.
Eleverna måste få ställa frågor och vi måste ge utrymme för deras frågor. I undervisningen mellan oss (2015) skriver jag att barn är frågvisa men i skolan slutar de att fråga, frågorna kommer från läraren. Barn kommer med tusen frågor men i skolan slutar de ställa dem. Det här är problematiskt eftersom ett barn som lär sig frågar. Då jag handleder lärare brukar jag be dem skriva ned de frågor eleverna ställer. Är frågorna av det slag att de i allt för hög grad handlar om form:
- Kommer det här på provet?
- Hur många sidor?
- När är det rast?
måste läraren skapa en ny kultur i klassrummet. Eleverna ställer inte frågor om innehållet och därför är det svårt att förstå hur de uppfattar det, om de ens gör det. Frågor som rör komplexa innehåll syns mycket sällan. Sådana resonemang brukar ofta mynna ut i fler frågor. Den involverar elevernas tänkande:
Menar du att när man exempelvis … skulle det innebära … men här i texten står det att … hur ska vi då förstå?
I Undervisningen mellan oss finns 77 sidor om frågorna i klassrummet. Jag avslutar med att citera ur ”Ett oändligt äventyr” (2001) där Sven-Eric Liedman skriver:
Det är nämligen frågorna som utgör drivkraften i en bildningsprocess, inte svaren. Bildningens värld kan varken för den enskilde eller för samhället framstå som en harmonisk enhet. Tvärtom måste den vara full av olikheter och motsägelser och därmed öppen för oförenliga tolkningar. Annars skulle den sakna livskraft. Bildningen kan enbart höra hemma i en skriftkultur eller över huvud i en kultur där det förflutna och det främmande kan träda fram i en levande gestalt.