Betydelsen av mikromöten och mikrosamtal

Jag har en hund.

Den är liten.

Den är söt. Tycker jag.

Innan jag skaffade hunden var mikrosamtalen få och inleddes med att jag började.  Jag kan ledigt luta mig fram mot kvinnan i den vackra hatten och säga att hon är fin i den, eller fråga någon om boken någon läser. Det har inte hänt en enda gång att jag blivit avsnäst, tvärtom, så har samtalen fortsatt en stund och när bussen är framme eller tunnelbanan säger Hötorget och någon av oss ska av där säger vi hej svejs och ha det gott framöver.

Sedan jag fick hunden räknar jag samtalen jag för med okända människor. Nu senast en man som tittade på hunden och såg att den var rädd för att åka tunnelbana. Japp, den är rädd för biltrafik och att åka bil också sa jag. Då berättade mannen om hur djur ofta försvinner långt innan människorna då det är vulkanutbrott eller jordbävning eller något annat skakigt och ruskigt. Jaaaa, sa jag och tänkte på hur obehagligt jag tycker det är när fåglarna inte sjunger. Ibland är det knäpp tyst och då märker man dem, annars kvittrar de på i godan ro och jag njuter ibland men tar för givet de mesta av gången. Mannen frågar om han får klappa hunden som sitter i min famn och darrar. Jovisst. Han sträcker försiktigt fram en ömsint hand och säger fina, fina hunden. Sen tackar han genom att nicka lite och avlägsnar sig för att färdas vidare i livet.

Jo, jag räknar samtalen, varje dag träffar jag någon som pratar med mig. På en liten runda kan jag prata med tre-fyra stycken. Nu har vi snart lärt känna varandra en aningens. På tunnelbanan är det alltid någon som säger något, minns en händelse med en hund, eller minns barndomshunden eller hunden som man längtade efter att få. Också jag mår bra av de här mänskliga kontakterna. Jag kan ibland leva i en slags tystnad. Och om den blir för stor kan jag behöva något litet, som en röst, ett litet samtal och lite varsam ögonkontakt. Jag tänker på vikten av dessa mikromöten som för en stund förankrar mig i vardagen och här och nu. Det behövs så lite för att känna sig sedd och att se.

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling

This entry was posted in Kommunikationen, Pedagogiska samtal, Relationer och vänskap, Verkligheten and tagged , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.